Det svenska valet 2014

Invandringspolitik och nationalismens framsteg

 (av Sain Sucha)

Svenskarna har röstat. De föredrar ett regeringsskifte, men med ett stark påpekande om att de kräver en mycket bättre definierad immigrations- och integrationspolitik än den som varit tillgänglig hos alliansens konservativa regering, ledd av Fredrik Reinfeldt som statsminister.

Det vänstra blocket (S+V+MP) fick 44 % av rösterna, medan det högra (M+FP+C+KD) fick 36 %. Det extremt nationalistiska partiet Sverigedemokraterna (SD) gjorde störst framsteg genom att få stöd av 13 % av valdeltagarna.

Det betyder att ingen grupp har majoritet i riksdagen, och den som bildar nästa regering måste söka stöd hos de andra för att kunna genomföra sina förslag.

Det finns många spekulationer kring varför ett extrempolitiskt parti med öppet avståndstagande från immigration har gjort ett så snabbt framryck i en nation som är känd för sitt metodiska och logiska tänkande utan något tecken på främlingsfientlighet.

Jag tror att felet ligger hos de etablerade politiska partierna som inte har haft en genomarbetad immigrationsplan de senaste fyrtio åren.

Immigration, eller anländande och bosättning av främlingar i form av massinvandring, har i Sverige skett i vågor. En markant sådan var då Valloner kom från Belgien under 1600-talet och finländare efter andra världskriget, men det var för länge sedan och påverkar inte dagens sociala struktur. Den immigration som i dagens svenska samhälle har en stor påverkan på strukturen är den immigration som kom igång i början av sjuttiotalet.
 

I början av sextiotalet var det en våg av jugoslaver, turkar och greker som kom till Sverige och gick raka vägen till de lediga maskinerna som väntade direkt efter andra världskriget. De var ganska få och lättintegrerade i det svenska samhället eller så levde de i sina egna små grupper utan att skapa några bubblor på den svenska livsströmmen.

Sedan, i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet dök en helt annan sort av immigranter upp – politiska flyktingar. Först kom många från Mellanöstern, följt av chilenare, argentinare och från andra delar av Syd- och Mellanamerika, inte att glömma en hel del samvetesdesertörer från USA:s armé som inte ville fortsätta kriga i Vietnam.

Det var tre olika sorters människor som landade i Sverige på väldigt kort tid, med helt olika historia, bakgrund, kunskap och behov.

Folk från Mellanöstern var arabtalande familjer med en mycket konservativ syn på livet och som helst behöll sina moraliska värderingar från sina hemländer. En hel del av dem var välbärgade och behövde inte belasta den svenska socialhjälpen särskilt mycket. De etablerade sig i servicebranschen, många med egna affärer. Det fanns också duktiga handarbetare som började jobba inom motorindustrin.

Flyktingar från Sydamerika var spansktalande, politisk medvetna, hade traumatiska upplevelser på både fysisk och psykisk nivå, och rent ekonomisk inte särskilt rika. Det tog en lång tid för dem att lära sig svenska och kunna göra anspråk på arbetsmarknaden. De flesta av dem var studenter eller lantarbetare som hade svårt för att integrera sig i det svenska samhället.

Senare återvände många av dem till Latinamerika när situationen blivit bättre där.

Amerikanska soldater från Vietnam hade upplevt hemska situationer, och med dessa erfarenheter var det vanligt förekommande med narkotikamissbruk. De var inte så många i antal men deras påverkan på svenska samhället var mycket negativt eftersom de introducerade olika sorters tung narkotika i Sverige, särskilt i Stockholm.

Därefter kom stora mängder av flyktingar från Somalia, Eritrea, Balkan, Afghanistan, Iran, Irak och nu även från Syrien och Palestina.

Med andra ord samlades inom en period av bara fyrtio år en blandning av människor där alla var desperata och i nöd, de flesta outbildade (iranier och afghaner är undantag) och det viktigaste, utan någon aktuell kunskap om det svenska samhället. Dessa olika nationaliteter har inte mycket gemensamt med varandra, och är i full konkurrens när det gäller bostad och andra ekonomiska behov. Därför finns det, eller fanns, nästan ingen direkt kommunikation mellan nyanlända och svenskar, eller bland flyktingarna från olika håll. Den största delen av kommunikationen gjordes med hjälp av bruten engelska, och med stöd av tolkar som inte alltid översatte korrekt på grund av bristfällig överföring eller, ibland, andra etiska orsaker.

Svenskar, även om de är snälla som ett folk, var inte beredda på det stora intrånget i deras samhälle. Det fanns ingen genomtänkt immigrations- eller integrationsplan. Politiker på båda sidor, vänster till höger, var fullständigt blåögda när det gällde behovet hos folk som när de landat i Sverige var desperata, stressade och genomtrötta, och beredda att trösta myndigheter med lämpliga svar när de tillfrågades om vad de tyckte om eller inte tyckte om. Det har varit mycket diskussioner om integration eller assimilation men inget riktigt system för att tillämpa ett sådant program har tagits fram hittills. Det största hindret att möta i programmet är problematiken kring språket. Medan folk som immigrerar till USA, Kanada, England eller Australien och kan lite engelska – ibland mycket bra engelska – har det lättare för att bosätta sig och tillhöra gemenskapen. Men att lära sig svenska är en helt annan sak. Egentligen är svenska inte svårare att lära sig än något annat språk, men det finns en olägenhet – immigranter måste lära sig svenska från början, om de inte kommer från något skandinaviskt land. Det går ganska lätt för barn att lära sig svenska, men jag känner många invandrare som kommit till Sverige i vuxen ålder och som efter många årtionden bara talar bruten svenska. Det är väldigt svårt för en vuxen person att bemästra ett främmande språk till en nivå så att man kan konkurrera på det sociala och ekonomiska fältet. Resultatet är att det finns grupper av olika immigranter spridda över hela Sverige som håller sig nära varandra och talar på deras modersmål om gamla tider. Utan Svenska kan de aldrig vara integrerade i det samhälle där de lever NU. Trots anklagelser från nationalistiska grupper har dessa immigranter jobbat hårt, och tagit sådana jobb som svenskar inte vill ha. Men som medborgare i Sverige fortsätter de att vara anonyma och språklösa, om det inte är någon arg journalist som tar upp deras fall och gör lite oväsen.

Denna anonyma och språklösa grupp är den som oroar många svenskar. Med tanke på att de flesta av dessa invandrare har nattarbete – städning, transport, distribution av varor – syns de på dagtid som sysslolösa. Detta ger grund för misstankar om att de ingenting gör, lever på socialstöd och bara är en belastning. Det är synd att politiker, medvetet eller på grund av negligering, aldrig har riktat ljuset på en av de viktigaste arbetsgrupperna som håller Sverige rent och rullande.

Faktum är att förutom hos SD, som inte vill ha någon oreglerad invandring, saknas en klart definierat immigrationsplan hos de etablerade politiska partierna. Alla av dem är överens om att Sverige inte fungerar utan immigranter. Men hur man behandlar invandrare som tillhör olika länder, kulturer, språk, sociala grupper och religioner är inte diskuterat på någon plattform där samtliga politiska partier kunnat samarbeta för att nå en hållbar praktisk lösning.

 Vi kan placera immigranter i följande sex grupper:

1.   Personer från Balkan, Sydamerika och andra Europiska länder som huvudsakligen är kristna och är vana med västerländsk livsstil. De flesta bosnier är muslimer. En hel del av dessa immigranter återvände till sina länder när den politiska situationen blev bättre där.

2.   Personer från Somalia, Eritrea, Egypten och andra afrikanska länder. De flesta av dem är muslimer, även om några kristna finns med. Med ovana för västvärldens livsstil har dessa stora problem med assimilation i Sverige.

3.   Personer från Afghanistan, Irak, Iran, Syrien och Palestina. De är huvudsakligen muslimer som tillhör sunni- eller shiagrupperna. Assyrier är kristna.

4.   Personer från Kina eller Sydasien som i huvudsak har immigrerat av ekonomiska skäl, dock är Ahmedis en förföljd muslimsk minoritetssekt i Pakistan.

5.   Personer med Nordiskt ursprung som är bosatta i Sverige. Med nära anknytning till sina egna länder är Sverige att anse som hem för dem.

6.   Personer från EU, mestadels Östeuropeiska länder, en professionell grupp som till stor del utgör den senaste vågen på den svenska marknaden.
 

Av dessa 6 grupper som ankommit till Sverige på senare tid är det personerna i grupp 2, 3 och 4 som tillhör den muslimska tron som har haft det svårast att acklimatisera sig till det svenska samhället. Med tanke på att de flesta av dessa blivit hjärntvättade från det ögonblick de föddes och tror att alla andra former av existens är oacceptabla förutom den islamska, har de enorma kulturella problem att acceptera personer med en annan tro inom deras egen grupp eller att bli accepterade av andra på grund av sin låsta mentala attityd. Om inte det var tillräckligt, har muslimerna dessutom uppdelningar i olika sekter inom islam som gör livet betungande gällande ömsesidig kommunikation för sekterna inom religionen. Deras lidande görs värre på grund av olika Jihadgrupper som kräver fullständig underkastelse av kropp och själ till den islamiska ideologin, och insisterar på att alla andra kulturer måste utplånas oberoende av hur vänliga de har varit i ens egen stund av behov.

Det är uppenbarligen de unga invandrarna som bär den största belastningen då de, i många fall, varken har ett stabilt hem eller är accepterade i allmänhet i det svenska samhället. På grund av en utbredd osäkerhet på den ekonomiska marknaden kan de inte göra annat än att förlita sig på personer som lovar de mest lukrativa gåvor från deras Gud om dessa unga personer skulle anta sig uppgiften att sprida den Jihadiska uppfattningen om islam.

    Som det ser ut är det inget större antal som ansluter sig till de aktiva krigscentren i mellanöstern. Men ju längre tid det går och den större gruppen av unga känner sig negligerade av de svenska politikerna ökar risken för en ökad anslutning. Det kommer utan tvekan alarmera ännu fler svenskar mot invandrarungdomar, och samtidigt ge styrka till manipulatörer som utnyttjar andras rädsla.

Därför är en genomarbetad och väldefinierad invandringspolitik ett måste.

Jag har ovan upprepat att Sverige inte har haft en praktisk invandringspolitik sedan 70-talet. Jag skulle gärna elaborera detta påpekande.

 Folk lämnar sitt hem på grund av att de är uttråkade, äventyrslust, förtryck, ekonomisk vinst eller en dålig politisk situation i deras land. Folk som immigrerar på grund av en politisk situation vill egentligen inte lämna sina hem med är tvungna att göra det. För det mesta är situationen så dålig att de inte ens har tid att reflektera över vad deras immigration innefattar. De behöver skydd och de tar vilken hjälpande hand som helst som räcks ut.

Jag anser att det är en plikt för dem som räckt ut sin hand att förklara för immigranterna vad det är som förväntas av dem när de kommer till det nya landet – vad deras rättigheter och skyldigheter i deras mottagningsland är. Detta gör det möjligt för folk som behöver hjälp att värdera deras vinster och förluster vid en acceptans av hjälpen. Om det passar dem, accepterar de hjälpen, annars kan de söka någon annanstans.

Sverige, liksom alla andra länder, har sin egen historia, kultur, religion, legala, moraliska och etiska system. Det tar århundraden att utveckla ett system som fungerar väl och håller en balans mellan folk som har olika tankesätt inom ett samhälle.

    Således måste alla nykomlingar bli informerade om att det är de svenska värderingarna som gäller när de bosätter sig i Sverige. Självklart måste mindre anpassningar göras för att ta hand om olika religioner och sociala värden hos immigranterna. Men huvudsakligen är det den svenska livsstilen som immigranterna måste acceptera. Håller de inte med om detta, ERBJUD DEM INTE en plats i Sverige.

    Att hjälpa andra är att ge rum till en som behöver skydd, men att förlora sitt egna hem under den processen är väldigt dumt.

    Och det är detta som Sverige, och Europa i allmänhet, har gjort de senaste 40 åren eller mer. De har accepterat folk med fullständigt motsatta moraliska och etiska värderingar utan att vara medvetna om att den dag det blir en ideologisk kollision mellan dem och invandrarna kommer båda sidorna att förlora – i verkligheten skulle det resultera i ett kollektivt självmord. 

Ta emot folk enbart om de är villiga att anpassa sig och värdlandet är kapabla att ta hand om dem. Om man saknar faciliteterna för arbete, studier, boende, vård och välstånd, varför ska man då belasta befintliga medborgare och provocera fram rädslor som leder till rasism?

    Billig arbetskraft är en anledning till att industrialisterna har varit för immigration, men otillfredsställda arbetare jobbar varken hårt eller är produktiva i samhället. I längden är alla förlorare.

    När det kommer till ökningen av nationalistiska SD (Sverigedemokraterna) är deras ovälkomna frammarsch inte helt irrelevant. De representerar huvudsakligen den grupp av svenska ungdomar som är den andra generationens biprodukt av de splittrade hushållen som var resultatet av en lång socialdemokratisk ledning under 40- och 50-talet, vilken uppmuntrade båda föräldrar till heltidsjobb och kollektivt omhändertagande av barnen i form av daghem. Föräldrakärlek och vård inom ett hem, oavsett formen, är precis lika viktigt som deras arbete och deltagande i den kollektiva uppbyggnaden av ett samhälle. Tyvärr har alltför mycket förtroende tilldelats personalen på dessa daghem under denna tid. De har visserligen utfört ett bra jobb, men istället för att vara ett komplement till föräldrarnas vårdande har de varit en ersättning. Personer födda under den perioden har inte kunnat föra vidare den närhet och ömhet som finns inom en familj till kommande generationer då de själva saknade detta under sin egen uppväxt. En annan stor del av väljarna utgörs av folk som saknar tillräcklig utbildning för att kunna delta i diskussionen och debatten om invandring som pågår i media. De har svårt att förstå den komplicerade situationen i världen, och sedan finns det de som avskyr alla främlingar över lag.

    Enligt min åsikt är SD alltså inte bara ett resultat av invandringspolitiken, som de själva påstår, utan den politik som Sverige har haft under 40- och 50-talet beträffande det svenska familjelivet.

    Jag håller med angående SD:s rädsla att förlora svensk identitet inom Sverige om oinformerade främlingar fortsätter att komma hit utan någon trohet till landet och dess medborgare. För det är inget fel på SD:s uttalande i sig, utan felet är att det fungerar som en sköld för den rasistiska och nazistiska ideologi som gömmer sig där bakom.

Poängen är dock att det är en punkt som jag tror att majoriteten håller med om. Men det är också den enda. Det är ett problem att SD är de enda som nämner svårigheterna som det svenska samhällets sociala struktur just nu möter på grund av immigration. Det är detta som måste ändras.

Det måste skapas en genomtänkt och praktiskt genomförbar immigrationsplan som folket känner tillit för och som kan konkurrera ut rädslorna som SD i vissa fall skapar, eldar på och använder för att manipulera folk till att stå bakom de inhumana förslag som de väver in i sitt politiska program.  

Flyktingar som vill göra Sverige till en kopia av sitt eget land eller kultur varifrån de själva har sökt skydd MÅSTE nekas från början. Annars kommer sådana otacksamma människor skära av den hand som först räcktes ut för att rädda dem från att drunkna.