Ord och Motstånd

av Sain Sucha

När Göran Greider kontaktade mig angående detta möte kom vi överens om att jag skulle tala om ”Ord och motstånd” i förhållande till tredje världens länder, särskilt Sydasien.

Det har varit en fantastisk upplevelse att sitta här och lyssna på mina kollegor – det mesta av vad de sagt handlar om det skriva ordet. Det första jag tänker på när jag funderar på order ord är det talande ordet. Kanske är jag påverkad av mina tidigare upplevelser i Pakistan där en MUSHAIRA[1] kan dra femtiotusen personer eller fler. Ett talat ord har så mycket mer att förmedla. Ett enkelt ord som ”stanna” kan yttras som en befallning eller en förfrågan, det kan ropas eller viskas, uttrycka ömhet eller avstånd – det bär så mycket av talarens färg. Ett skrivet ord, å andra sidan kräver så mycket av läsaren för att komma på samma våglängd som dess skribent.

De första bilderna som kom för mig när jag hörde ämnet ”Ord och motstånd” var den experimentella teater som startades av Augusto Boal i Sydamerika. Han satte upp pjäser där skådespelarna plötsligt avbröt sig mitt i en scen och frågade publiken hur de tyckte att pjäsen skulle fortsätta. Efter åskådarnas instruktioner, och utan föregående repetition, försökte skådespelarna fortsätta, vilket resulterade i spontana dialoger och helt oväntade vändningar. Med andra ord: Ordet var fritt.

En liknande happening är gatuteatern i Indien. Inte bara i stora städer som Delhi och Bombay, utan även på landet kan en teatergrupp anlända och börja spela en pjäs vid vägen. Det tar inte lång stund att samla stora folkmassor i Indien, och när publiken ör engagerad ombeds de att delta i föreställningen. Många aktuella ämnen kunde utgöra tema för pjäserna, och publikens kritik fick bli dialoger. Inflytandet av denna kritik var så stor att en av gatuteaterns mest populära skådespelare, regissören Safdar Hashimi, burtalt mördades på scenen medan ett skådespel pågick, för bara några år sedan. Det påstods att mordet ägde rum på direktiv av inflytelserika politiker i Kongresser.

Även historisk sett har författarna i Sydasien spelat en mycket större roll för att påverka den allmänna opinionen och driva på samhällsförändringar än de professionella politikerna. The Progressive Writers Association var en av de mest framträdande opinionsbildarna som gav både Indien och Pakistan en ny våg av medvetande i det politiska och sociala tänkandet. Stora poeter och romanförfattare så som Faiz Ahmad Faiz, Ali Sardar Jafri, Sahir Ludhyanvi, och Mulk Raj Anund utmanade öppet etablissemanget. Allesammans utsattes för förföljelse av myndigheterna, många hamnade i fängelse. Det är inte svårt att föreställa sig effekten när poeten Habib Jalib ser rakt in i ögonen på generalen, som är ordförande vid ett poesimöte och tilltalar publiken med:

” I min hand har jag en penna,

I mitt hjärta ett medvetandes ljus,

Hur kan förtryckets makter vinna över oss?”

Eller när Faiz Ahmad Faiz säger:

”Oupphörligt säger förståndet till hjärta –

Livet är så underbart i detta ögonblick;

Förtryckarna, med sitt hopkok av giftiga planer,

Skall varken segra idag eller i morgon”.

Dessa slags ord, rakt från talaren till åhörarna har en magisk effekt som inget skrivet ord kan förmedla.

I sin introduktion sade Madeleine Grive att jag är utbildad i kemi och zoologi i Pakistan, och att jag sedan har studerat filosofi och socialantropologi i Sverige. Vad hon inte nämnde var att jag också kör taxi i Stockholm, och har gjort det de senaste 13 åren. Jag arbetade som akademiker i 4,5 år i England och sedan i 2 år i Stockholm, och det brände mig fullständigt. Livet på dessa institutioner var så långt från den vanliga människan på gatan att det kände stagnerat. Och det gäller många andra människor som är engagerade i samhällsfrågor att alla deras teorier och forskningar endast är skrivbordprodukter om folket på gatan; de har ås lite kunskap om den värld som existerar utanför deras institutioner. Och jag anser det mycket farligt. Alla som är engagerade i sociala frågor måste genomgå en längre period av fältstudier inom sitt ämnesområde. Detta är olyckligtvis inte fallet här.

En av de grundläggande skillnaderna mellan de som skapar i ord – poeter, romanförfattare, talare, – och de som tar emot resultatet – lyssnare, läsare – är att den som skapar i tredje världen inte bara representerar sina egna tankar, utan ofta utnämner sig till representant för sin publik, vare sig det är Viktor Jara i Sydamerika, Bob Marley i Västindien eller Habib Jalib i Pakistan. Han röst blir lyssnarnas kollektiva röst. Denna roll är inte bara en självutnämning; utan den förväntas allmänt av publiken, som ofta inte är tillräckligt utbildad för att sätta sina ord på pränt eller uttrycka sig offentligt på en scen på ett välbegripligt sätt, att de som är begåvade och som har språket i sin hand bör delta aktivt i sina medmänniskors liv.

I Sverige har Jan Guillou och Jan Myrdal mage att släppa lös de slags utbrott som orsakar spontant turbulens, annars är den mesta kritiken här så återhållsam och välpolerad att den saknar det nödvändiga stinget för att skapa uppståndelse. Och utan viss uppståndelse finns det bara stagnation. Stagnation är det tillstånd då allt, vare sig smärtsamt eller behagligt, efter en kort tid förlorar den effekt som utlöser förändringar. Sverige har utvecklat ett system där individen har försvunnit från makten boningar. Istället har anonyma byråkrater och firmanamn, som trygghansa, Skandia, Finans Skandic uppträtt. Där man tidigare kunde kontakta en värd personligen har vi nu Skanska som en av de största byggherrarna – ett stort namn att titta på, men ingen vet vem som kontrollerar vad på vilken nivå. Ett mycket litet antal förhandlingar kan föras en – till – en. Det borde krävas att individerna måste komma fram och ta personligt ansvar.

Efter att ha kritiserat den situation som föreligger är det lämpligt att jag som avslutning citerar två rader från Iqbal med förhoppning om att det skall orsaka en viss agitation:

”Jag önskar Gud skulle kasta dig mitt i en storm

Vågorna i din ocean saknar ju all upprördhet!”

Ur Ord och Motstånd, utgiven av tidskriften Åttiotal och ABF Stockholm, 1989