Reflektion
Sain
Sucha
NOVELLER
Vudya Kitaban Förlag
Innehåll
SPÖKET 7
UTAN… 13
GRYM 19
(O) SEDLIGHET 29
TÖRSTIGA LÄPPAR 37
VÅT 43
KHALIF SHAFIQ 51
DAMM 61
STOLEN 69
HÄGRING 77
HEDER 87
ETT PAR SVARTA SKOR 89
RÄDSLAN 93
FRÄLSNING 99
REGNBÅGEN 113
SPÖKET
Stormen startade alltid i Anjums mage.
Sedan stannade den upp i hennes bröst efter det att den åstadkommit konvulsioner
i hela hennes kropp, ett stort leende blommade i hennes ansikte och till slut
kom blåsten ut ur hennes mun som ett skrockande skratt. Det var hennes
segerskrik!
Även den här dagen skulle
hon besegra Snabbis de sista tio meterna av loppet.
När tävlingen började ledde
alltid Snabbis loppet. Snabbis var utan tvekan snabb, och så Anjum som var en
av de tävlande som, istället för att leda i början av loppet, valde att bli
först i slutspurten. Det var därför hon, när startpistolen avfyrades, föredrog
att ställa sig på andra plats; ungefär tre meter bakom Snabbis. När de nått
halvvägs skulle hon böja sig ned och justera sin balans på skidorna och börja
kapa in på avståndet till Snabbis. Strax efter halvvägs låg det svåraste avsnittet
av sluttningen – först en liten kulle och sedan en skarp kurva till höger. Det
var hennes bästa stycke! Hon visste att eftersom Snabbis vägde så litet så
skulle hon ha svårt att återfå hastigheten på snön när de passerat den lilla
kullen. Efter kurvan, varje gång Snabbis tittade till höger såg hon den
spöklika Anjum närma sig. Då försökte Snabbis accelerera genom att använda sina
stavar och det var hennes stora miss. För att kunna slå marken med hennes
stavar måste hon resa på sig och utsätta sig för mer luftmotstånd, och det var
inte bra. Därefter kunde Snabbis göra vad som helst, men hon förlorade alltid.
UTAN...
Hakim Sahib’s strålande ansikte
reflekterade mer av skenet från den nedgående solen än hans innersta känslor. Han
såg sig omkring på sitt vanliga arroganta sätt och skänkte ett leende till alla
dem som möjligen iakttog honom; sedan började hans fingrar, helt omedvetet,
föra hans radband baklänges. Det tilltagande mörkret på muren tvärs över vägen
hade varnat honom om den vikande dagens avgång och den smygande nattens
ankomst.
Ur ögonvrån såg han på den gamle mannen
vars ankomst hade skakat hans värld upp och ned.
Trots sin mörka hudfärg,
kolsvarta hår och kortvuxenhet, hade Hakim Fazal-Ullah-Khan, sedan han anlagt
sin examen i Greko-Indisk medicin och flyttat från en stor stad till en liten
ort, tillskrivit sin härkomst till de ridande rövarna från norr som i
urhundraden brukat komma ner från bergen för att våldta hans land och gamla
mormödrar. Detta hade han hävdat i trettiosex år. Det var anmärkningsvärt att
ju mer han talade med sina patienter om de gräsligheter som hans förmodade
förfäder begått, desto mer berömmelse fick han som standardbärare för de män
som aldrig lämnade någon orörd. Hade hans namns flagga bara vajat på den resta
berömmelsestången utanför hans hus skulle den ha svajat på ett imponerande
sätt, men det som hände inuti huset var den ganska slak. Enligt Hakim Sahib,
hade Allah gett honom allting men Eros hade lurat honom. Det kunde inte vara någon
tvekan om hans maskulinitet när det gällde hans mentala anlag; men bara han,
Roshan Begum och hans andra hustrur visste, att efter några häftiga dueller
under hans tidiga äktenskap hade hans kropp anpassat sig till ett liv där det
aldrig reste sig till de höjder som själen ville. Det är tydligt, att om det
blev en konflikt mellan kropp och hjärna, så skulle hjärnan hos en skicklig
person alltid vinna – vilket betyder att hans beröm kanske inte skulle nå de
nivåer han önskade inne i sitt hus, men det måste stå högt för människorna där
ute på gatorna! Vidare, vilken förödmjukelse det var mot hans medicinska
kompetens att alla de recept som hade hjälpt så många andra att stolt lyfta
sina huvuden, de var, det enea efter det andra, helt värdelösa gentemot hans
egen kollaps.
GRYM
Jag visste inte om han även hade en färggrann personlighet, men han hade
definitivt klätt sig färggrant hans mörkblå kostym hade sällskap av en grön slips,
röd skjorta och vita loafers; en briljant gul näsduk glödde mot mig från hans
bröstficka. Rökt glas i hans glasögon, tjocka mörkblonda ögonbryn och gyllene
hår tillsammans med hans nästan rosa hy lade till två nyanser till regnbågens
sju.
Jag ville så gärna kalla
honom Herr Regnbåge, men efter en ordentligt bedömning av hans storlek lät jag
tystnaden övervinna min nyfikenhet. Han såg ut som en ‘gladis’ varje gång damen
på scenen, tyngd av etiketts regler, använde en ‘mjukis’ i stället för ett
riktig passande ord, och han förklarade ordets betydelse med hjälp av ett
hjärtligt skratt. Star Hotel i Sollentuna var dessa dagar värd för en konferens
för fågelvänner som hade samlats för att diskutera ”Papegojor och Människor”.
Den dagen deltog vi i ”Sydamerikanska papegojors sexliv.” Plötslig kom jag på
att han inte försökte överträffa någon regnbåge, utan hade bestämt sig för att
utmana Macaw-papegojan från Sydamerika.
Vid programmets slut satte vi oss alla ner för
kaffe. Jag hade varit så hypnotiserad av hans personlighet att jag missade de
värdefulla ord som vi mottog från scenen vid slutet av föredraget. Därför, när han plötslig
tilltalade mig blev jag överrumplad.
”Damen förväxlade Aran från Brasilien med en annan
sorts Macaw-papegojor!”
”Hur kan det vara möjligt? ”
Jag visade min nyfikenhet utan att ha en aning om
dessa möjligheter.
”En Aras mun-mot-munlek med sin hona är mycket
mjuk och varsam, medan den typ av halsbrytande övningar vår lärde föreläsare
nämnde, förekommer uteslutande hos papegojor från Ecuador,” svarade han med
stark indignation.
Jag var ute på djupt vatten,
därför att mina kunskaper om familjen psittaci
medlemmar var begränsat till det
enkla faktum att om de hade ett fritt val skulle de hellre flyga sin kos i stället för att sitta i en bur av mänsklig
kärlek, och att de lärde sig tala på kortare tid om de fick spansk peppar strax
före en intensiv språkkurs, och hur lika dem, människorna som når maktens
boningar är, inte minst i konsten att härma.
(o) SEDLIGHET
Rohi ville gå fram till spegeln och s1å
sig själv två gånger i ansiktet – hur många gånger hade hon lovat sig själv att
inte lägga glasögonen på handfatet. Hon torkade ansiktet med handduken och
böjde sig ned för att ta upp sina glasögon. En av bågarna och den krossade högra
linsen blev kvar på golvet. Rohi slöt sina ögon och bestämde sig efter ett
djupt andetag för att försöka klara sig utan glasögon till lördag. Trots att
hennes ögon inte var våta längre såg hon allt som i en dimma, och hon visste
att dimman skulle vara kvar tills hon fick nya glasögona. Vilket skulle
innebära nya utgifter, mer pengar och hur få fatt på dem.
Tongaförarens[i] ord ekade i hennes öron. Bara i förrgår
hade han sagt, "Bibi Ji[ii], det är snart slut på
månaden, vi behöver åtminstone tre last på fredag." Rohi tog några steg
och kikade ut genom fönstret. Genom bladen av pipalträdet såg hon en svag
kontur av hästen och vagnen. Rehmet var punktlig som vanligt. Snabbt hällde hon
upp ett glas kallt vatten från flaskan i kylskåpet och tänkte sedan på veckans
utgifter medan hon borstade håret – hyran, avgiften till högskolan, pengar för
nya glasögon, provision till Rehmet och pengar för bränslet till hennes kropps
maskin. När hon borstat sitt hår tog hon på sig sin burqa[iii] som ännu mer reducerade hennes
synfält. Men Rohi var inte orolig – i
hennes yrke skedde affärerna på mycket nära håll och ofta kändes det bättre att
få hårda fakta i mörkret än se verkligheten i ljusa dagen!
Rehmet harklade sig när han
såg henne komma ned och klappade hästen för att göra den klar. Hästen kunde den
där särskilda hostningen och neg för att visa att han var redo, lyfte på
huvudet och stod färdig.
Rohi steg in i tongan utan
att yttra ett ord, tog plats i baksätet, kastade en snabb blick på Rehmet och log.
Rehmet besvarade hennes leende och blinkade till henne för att visa att han
uppskattade hennes utseende.
Tongan började rulla mot den
del av staden där främlingar sökte andra främlingar för bara kortvariga intima
och kärleksfulla möten genom kämpalekar av köpt glädje; där andlöst, svettiga
kroppar brottades med varandra till prassel av sedlar.
TÖRSTIGA LÄPPAR
Herr Adam började bli trött – både
kroppsligen och andligen.
Han hade nu legat på knä en
bra stund, men inga ord kom till hans läppar. Han visste att de fanns där – de
måste finnas där i hans inre som abstrakta begrepp – men fortfarande vägrade
dessa idéer att ta form och förvandlas till meningsfulla, igenkännbara ord.
Han var inte ute efter att
formulera något märkvärdigt – han ville bara be en bön.
Han hade läst i tidningarna
och sett på TV hur de allierades styrkor fullgjort mer än åtta tusen uppdrag
under krigets första sju dagar. Bomberna hade fullkomligen vräkt ner över den
stad där diktatorn tagit skydd i sitt högkvarter.
Inte så att han var någon
större begåvning på siffror. Men han kunde lägga ihop två och två. Och med
papper och penna i handen, utan miniräknare, hade han summerat ihop att de två
tusen krigsplanens samfällda aktion – under en veckas tid med åtskilliga räder
om dagen – helt enkelt betydde en helvetes massa bomber över den stad som
utdömts till måltavla för de förenta nationernas samlade vrede.
Han ville inte kalla sig
själv en icke-troende. Å andra sidan kunde han inte räkna sig till de troende.
Det var bara så att under det halvsekel han tillbringat på planeten jorden, så
hade han inte ens sett skuggan av den nåd och alltomfattande kärlek som han
hade hört så mycket om i sin ungdom; lika lite hade han märkt något tecken på
den store Herdens beskyddande hand över flocken när katastroferna drabbade och
slog de fattiga till marken. Ändå kunde han minnas alla profetiska röster som
med en sådan stor inlevelse talat om den Högste.
Det var inte så att han
inte sökte. Det gjorde han verkligen; fast han inte längre var så säker på vad
han sökte. Han hade läst en hel del böcker om den Högste, vars absoluta Väsen
sades ligga bakom tingens yttersta grund. Och han hade inte på något sätt
begränsat sitt sökande. Vitt och brett hade han sökt – i heliga skrifter från
både öst och väst, ja han hade till och med läst de heliga urkunder som
tillskrevs Amerikas vilda indianer
och Afrikas kannibaler.
Och nu, när han ville be
kände han sig bara löjlig.
VÅT
Hon tittade på vinet
som var kvar i glaset, och insåg också att hon hade blivit våt.
”Ännu en knöl”, hade
hon tänkt. ”Hur kunde han...!, Hur kunde han göra så här mot mig?” Försiktigt
tog hon några steg mot bakre delen av rummet. Bort ur hans åsyn;
förhoppningsvis, bort från hans räckvidd. ”Genom denna tjocka vägg av
cigarrettrök borde han inte kunna kasta sitt charmnät över mig”, sade hon sig.
Någon vänlig själ erbjöd henne nedkylt, nyss upphällt vin. Omedveten om
filantropens identitet tog hon tag i glaset med det sprudlande vattnet av
druvor. Imman hade lagt en hinna mellan hennes ögon och den pärlande drycken.
Innan hon satte läpparna mot glaset stack hon långsamt ut tungan och kände
på dess tunna kant. Hennes näsborrar uppfångade aromen av den bubblande
champagnen. Hon undrade om hans tänder skulle kännas på det sättet, eller om
hans andedräkt hade samma fruktiga arom. Ömt sög hon i sig vätskan. ”Nej, nej!
Ingens läppar kan ha den här salta, sötaktiga smaken”, tänkte hon, och lät ett
generöst leende manifestera sig på ansiktet medan hon drömde.
”Alltid lika glad?”
Hon befallde leendet att försvinna från ansiktet, drog ner en skyddande
mask av snabbt framkallad intellektualism,
kisade något och halvmorrade med huvudet lite på sned: ”Än se’n då?”
Han studerade hennes ställning en kort stund och anmärkte, ”Nej, det är du
inte. Du var det.”
”Vad är jag inte, och vad var jag?” frågade hon.
”Glad!”
Hon slöt ögonen för att meditera på hans kryptiska påstående.
”Hör nu herren!” tilltalade hon honom, utan att öppna ögonen, medan hon
mjukade upp morrningen till ett behagligare tonläge. ”Vad jag känner är ...”
”Känner du riktig kry?” en kvinnoröst frågade henne.
Hon öppnade ögonen. Han var inte där längre. Istället betraktades hon av
tämligen road Barbro.
”Vart gick han?”
”Vem?”
”Den där typen som pratade med mig.”
”Det var ingen som pratade med dig. Du
pratade med någon som inte var här”, rättade henne Barbro.
”Är det sant?” ett pärlband av fnitter tillrade från henne. Hon höjde
axlarna och tillade, ”Ja, då är det bäst att jag tar reda på var han är.”
Därmed rörde hon sig bort från Barbro.
”Riktiga knölar!” Hon
förbannade dem allihop. ”Aldrig där
när det är dags att vara där.”
KHALIFA SHAFIQ
Trettio år var en lång tid, men ändå var
jag säker på att trots alla förändringar så skulle Khalifa[iv] Shafiq se likadan ut som han alltid hade
gjort – hur kunde han förändras! Ända sedan jag öppnat mina ögon och börjat
känna igen människor så hade ett ansikte lämnat ett bestående intryck i mitt
minne och det var Khalifas.
Den dagen satt alla människor i en ring på
vår veranda. Sedan jag fått ett glas med grön, sötsur dryck satt min far på
golvet och höll mig tryggt i famnen. Khalifa Shafiq hade en öppen rakkniv i sin
högra hand, och, i det ögonblicket, vad han än hade i sin vänstra hand så är
jag säker på att han bara motsträvigt skulle hålla det idag! Han såg på mig,
ett leende bröt fram i hans ansikte, rakkniven blixtrade, en plötslig smärta
exploderade mellan mina lår och plötsligt sade alla, ”gratulerar, gratulerar!”
I just det ögonblicket blev Khalifa Shafiqs ansikte en oförglömlig del av mitt
minne.
I samma ögonblick han såg mig återuppstod samma
leende i hans ansikte, jag snubblade litet, och hörde honom sedan förklara, ”Är
det du Baboo[v] Ji? Har de erbjudit dig presidentposten?”
”Landets president?”
”Varför inte? Du bor utomlands, dricker antagligen
litet, tydligen talar du flera främmande spårk; vad kunde saknas? Ett
rekommendationsbrev! Ett sådant kunde du förvara någonstans och sedan bara
komma hit och ta plats i Stolen.”
”Ett rekommendationsbrev räcker inte...att sitta i
Stolen kräver många andra förmågor.”
”Vad säger
ni herrn?” sade en åldrad man som satt på huk på träplattformen. ”Vem som än
skriver ett rekommendationsbrev kommer att förse dig med detaljerade
instruktioner, skrivna med permanent bläck, hur du skall använda Stolen.
Dessutom skulle brevet åtföljas av ett antal duktiga rådgivare och guider
tillsammans med ett antal aids-program.
Ditt arbete skulle bara bestå i att följa instruktionerna på baksidan av
rekommendationsbrevet.”
Innan jag hann svara avbröt Khalifa Shafiq, ”Baba
Ji, låt Baboo känna stämningen här innan han bestämmer sig för om han vill
sitta i solen eller i skuggan.”
DAMM
Det var omkring klockan tre på natten. Den
ädelmodiga solen spred sin behagliga värme över dalgångarna som öppnade sina
våta och grönskande famnar för att ta emot de ljuvliga strålarna. I går hade
det regnat hela dagen. Det var därför vi hade bestämt oss för att påbörja vår
resa först sedan himlen hade släppt ifrån sig alla sina tårar och kände sig
lättad. Sanningen är att i Norge är skillnaden mellan dag och natt inte
särskilt väl markerad under högsommaren. Omkring Oslo drar sig solen undan
bara för en kort tid ungefär klockan elva på kvällen och återvänder efter en
tupplur på fyrtio lurar eller så till sin himmelska plats för att glo på det
här fönstret på jorden som en besatt älskare. Antagligen, efter att ha skakat
av sig sin tjocka vinterfilt var bördan av bara två eller tre timmars mörker
ganska arbetsam.
Vi var på väg från Oslo mot Dramnen.
Saeed’s broder Rafiq hade
get oss en inbjudan bara några dagar tidigare – Om vi kände för det, skulle
han, efter våra nattliga övningar i intellektuell brottning, arrangera en
gryningsfrukost med halva, puri och kikärtcurry[vi]. Jag är inte övertygad om hur seriös han
var med sin inbjudan, men den iver med vilken vi accepterade inbjudan
övertygade honom om att vi tog den seriöst. Egentligen hade Istaqlal-ud-DinYad
Sahib i natt föreslagit att det skulle räcka med bara halva och puri, och med
tanke på att det inte var så mycket damm i Norge så var det inte stor idé att
göra kikärtcurry eftersom det aldrig skulle smaka likadant som på Pakistans
buss eller lastbilsterminaler. Men jag hade omedelbart gått emot förslaget
eftersom hans vistelse i Skandinavien begränsade sig till två dagar medan jag
hade bott här i trettio år; sålunda, vilken betydelse kikärtcurry än kunde ha
för andra människor så var det detsamma som manna för mig.
STOLEN
Dörren öppnades på glänt när jag ringde på dörrklockan en andra gång. Till
att börja med var hennes ögon bara nyfikna, men sedan hon lyssnat på mina ord
övergick nyfikenheten i förvåning, sedan tvivel och till slut spontan glädje på
ett sådant sätt som om en besvärad, plågad hustru just fått ett meddelande om
att hennes man dött och att den avlidne inte bara lämnat en stor livförsäkring
efter sig utan också rekommenderat sin sekreterares personliga tjänster.
”Är det sant?”
”Ja,” blev mitt korta svar.
Litet glädje sipprade ut från hennes ögon och
efter att ha skänkt en svag rodnad till hennes kinder spred sig glädjen också
till hennes mun. Sedan öppnade hon sina rosa kronblad och visade mig en
uppsättning av gnistrande vita pärlor.
”Du är Jamila’s ....” Efter att känt igen mig sade
hon det, och då vi hörde en mans röst, ”Vem är det?”
”Han, han är här,” sade hon och gick in.
Det tog en liten stund innan en äldre man med tre
pennor i skjortfickan och fyra tänder i sin mun kom emot mig ganska
entusiastiskt.
”Ser man på, vi visste att ni skulle komma en vacker
dag.”
”Jag ber om ursäkt om ni har fått vänta,” sade jag
och försökte lägga till några värmande ord innan hans entusiasm svalnade
eftersom han hade fått vänta.
”Det spelar ingen roll, min son, det spelar inte alls
någon roll. Jag visste att den dagen inte var långt borta när det skulle ringa
också i vårt hus. Men varför står ni där, kom in!” Han öppnade dörren och bjöd
mig stiga in.
Jag steg in på gårdsplanen. Det var fortfarande
några vattenfläckar på det nytvättade golvet. Det stod ett par jasminbuskar i
ett hörn och de fyllde atmosfären med sin doft. Jag tänkte ställa väskan på
golvet när den gamle mannen sade, ”Det är bäst att ni går rakt in.”
”Dotter! Visa honom vägen till stora rummet. Jag
kommer snart”.
Utan att säga något drog hon
med mig med sitt leende. Jag gick över gården och följde henne till rummet.
HÄGRING
Under sommarledigheten var parken vid Norr
Mälarstrand vårt favorittillhåll. Vi kunde sitta eller ligga där i timmar och
titta på stadshuset tvärs över sjön. På det avståndet var det inte så mycket
äventyr i byggnaden; men dess omgivning av grått vatten var en perfekt
bakgrund till svärmen av bara och varma bröst på den gröna gräsmattan,
exponerade för den värmande solen av hundratals lokala och turistflickor, för
vindens lugna massage och för en nyans av brunt av solens strålknippen.
Allt detta erbjöd en sådan
himmelsk atmosfär att närhelst Haji Sahib besökte Sverige så ville han locka
oss med dit ganska tidigt: "Pojkar, vi bör vara där tidigt för att dra
fördel av morgonens dagg och grönskan som är så välgörande för oss. Senare är
här alltid en massa främmande, motbjudande människor vilka inte känns bra att
se. Med motbjudande menade han de där
långa atletiska svenskarna som glatt satt tillsammans med sina flickvänner
eller fruar, men som verkade som vassa taggar i vägen för alla andra män på
smygjakt. Om det här hade varit på den
store hövdingens tid skulle han ha skickat iväg alla dessa unga män till
något heligt krig, och efter att tillfälligt ha ställt in bröllopsceremonin,
förklarat Rålambshovsparken som sitt harem. Men det här svenska samhället hade
kommit långt från den sexuella hungern där bara skymten av en åtrådd kvinna
bakom en gardin ansågs så vulkaniskt upphetsande att åskådaren inte hade annat
val än att rusa hem och frigöra sin lava! Här, när man accepterade det
grundläggande påståendet att; Det är mitt hjärta, min kropp och därför mitt
val, var bara den en attraktiv partner som accepterades både i själ och hjärta.
Å andra sidan, i Haji Sahib's land berättade man uppdiktade historier om en
given himmel och ett antal lagar som legitimerade legala våldtäkter av otaliga
lydiga, skygga flickor av fullständiga främlingar under bröllopsnatten.
Själv höll Haji benhårt på
att han inte kom till parken för att mätta sina ögon, men för att lugna sitt
hjärta – de rundade, skälvande paren av bröst påminde honom om marmorkupolen i
Taj Mahal. Medan vi alltid misstänkte att han satt där med ögonen slutna för
att fantisera om alla de vackra kvinnor som skulle tilldelas honom i paradiset
eftersom han hade avstått från de här njutningarna på jorden.
HEDER*
Den gamla damen var omkring femtio år
gammal; men hon var så mager så det verkade som om hunger, under flera
decennier, hade ätit henne inifrån. Hennes överkropp var täckt med ett
fläckigt, en gång vitt, lakan; medan underkroppen bar på en ganska sliten och
trasig, grön kort omlottkjol på vilken man fortfarande kunde se fläckar av
intorkat brunrött blod då och då. Medan hon drev omkring stannade hon plötsligt
upp när hon såg en hög med fruktskal framför Riksbankens kontor. Efter att ha
tvekat några ögonblick gick hon rakt fram till högen och började söka igenom
den. När hon hastigt böjde sig ned på det sättet blottades hennes rumpa helt.
En indignerad passerande sade,”Vad är det för fel
på Dig, kvinna, skäms Du inte? Har Du inte två rupees till nål och tråd för att
åtminstone reparera Din kjol?”
”Jag hade det, herrn! Men för att minska landets
bördor donerade jag dem till vår regering till deras ’Betala skulderna, rädda
landet’ projekt.”
”Det var ju snällt, men du skulle ha sett till Din
heder först.”
”Vadå sett till? Jag har
inte något att se till i hela världen! Hela dagarna vandrar jag genom kvarter
med pampiga villor och känner mig hänförd. Jag har också hört att våra rika har
köpt fina villor utomlands för vår uppskattning. En promenad genom Kebab Torget
fyller helt mitt dagliga behov av aromatiska dofter. Om ni bara visste hur alla
dessa vackra kläder längtar efter att få vidröra min kropp när jag vandrar
genom Anarkali Basar! Och att vila en halvtimme utanför den grönskande Jinnah
Garden och dess ymniga vegetation fyller mina ögon med välgörande grönska.
Dessutom, varför skulle jag, som har två ubåtar, dussintals krigsfartyg, flera
hundra jetplan, tusental stridsvagnar och mer än en halv miljon välbyggda
soldater för att försvara mig, jag bry mig om att min heder smutsades?”
ETT PAR SVARTA SKOR
Torsdag, 17 November, 1994.
Kl. 0910
Birger Jarlsgatan X Kungstensgatan
Det blixtrande blå skenet fångade min
blick först. Det är en ambulans eller en polisbil! tänkte jag medan jag svängde
taxin in på Rådmansgatan för att hämta min passagerare vid Hotel Birger Jarl.
Ändå, fortsatte någonting att oroa mig – allt för många blinkande ljus hade
etsats fast på mina näthinnor.
Jag fann ingen väntande passagerare utanför hotellet. Jag väntade, en
kortare stund än det som är brukligt, och fortsatte därefter ner till
Kungstensgatan, mot de blixtrande lamporna. Jag såg tre polismän, två
polisbilar och en ambulans när jag nalkades platsen på vilken ett fåtal
åskådare hade samlats och tittade på ett par bårar på marken. När jag kom
närmare tittade jag åter på polismännen och ambulanspersonalen; de gjorde
ingenting. De bara stod där och stirrade blankt ut i intet – som om de inte
vore där! Hypnotiserad av havet av blinkande lampor, paralyserade tjänstemän
och den bedövade samlingen av åskådare, körde jag in på Birger Jarlsgatan och
stannade bakom en SL-buss som blockerade vägen.
Då såg jag cykeln och en liten attachéväska som
låg som övergiven på trottoaren, den snedparkerade lilla gröna bilen och den
stora bussen några meter längre bort. Bussens blinkande varningslampor var
påslagna. Där, mellan två polisbilar, ambulansen, cykeln, den gröna bilen och
bussen, låg orsaken till varför allt hade stått så stilla. Det var nu inget
någon längre kunde göra något åt! Den ena båren var tom men på den andra täckte
en ljusbrun filt något som oåterkalleligt refererade till döden, som vittnade
om denna från ett ”Jag är” som blivit till ett ”Han var”. Han var utan tvekan
död tänkte jag, trots att nästan hela hans kropp var täckt av filten – förutom
ett par svarta skor, som pekade rakt uppåt. Intill andra sidan av båren, där
huvudet fanns, syntes bara ett röd pöl på asfalten och några centimeter längre
bort låg en liten vit och skär massa som jag först trodde var spyor, men sen
förstod, var hjärnsubstans med fläckar av blod.
RÄDSLAN
Det var inte deras ögon som var lika utan
pupillerna i deras ögon, pupiller som under starka känslor eller akut fara
alltid reducerades till nästan en prick.
Det första paret ögon
tillhörde en flicka som höll en flagga i den ena handen och en tidning i den
andra, och för att fira det lyckade atombombsprovet skrek hon av glädje inför
en förmodad seger, de andra ögonen var Sewadas.
Mitt första möte med Sewada
ägde rum på ett kulturevenemang. Bara några dagar tidigare hade hon kommit till
Sverige med en grupp japanska studenter, och under kvällsprogrammet
demonstrerade hon hur man lagar till och serverar té. Det japanska téet dricks
nästan kallt, men lågorna från Sewadas leende hade tänt känslorna hos mig, och
nu pyrde de där långsamt. När formaliteterna var undanstökade bröt sällskapet
upp i små grupper och startade småprat. Genom att skickligt manövrera mina
fötter och genom att använda min vänstra skuldra för att fösa ut opponenter tog
jag mig fram till källan för min hjärtklappning och tog sedan plats bredvid
henne. Där uppstod ett samtal i den variant av engelska som britterna ofta
tycker är svår att förstå, men genom den fria tolkningen från talarens stämma
kopplad till lyssnarnas livliga fantasi
var det helt begripligt för människor från andra delar av världen.
Sewada instruerade en dam om betydelse av att hälla upp té på rätt sätt. Eftersom alla L saknades i hennes tal hade lyssnaren,
trots att man utvidgade sin fantasi, enormt svårt att förstå vad hon menade.
Jag tog fördel av situationen och efter att ha fyllt tomrummen efter alla L så förklarade jag innehållet för damen.
”Hur kommer det sig att Du förstår min engelska?”
”Min karatelärare hjälpte mig!”
”Va?”
”Han brukade tala samma sorts engelska som Du.”
Något av hennes leende spillde över från hennes
ögon och spred sig över hennes ansikte, men hon förblev tyst.
”Men efter sex månader talade han engelska bra,”
tillade jag.
”Och vem var hans lärare?”
”Jag!”
Ljuset i hennes ögon intensifierades en sekund,
men hon sade inget mer.
”Varför ber Du inte honom om hjälp!” Den änglalika
damen gav ord för min hemliga önskan och jag välsignade henne tusen gånger om.
Sewada såg på mig igen. Nu fanns det också en
fråga tillsammans med ljuset i hennes ögon.
”Hemskt gärna!” svarade jag
på hennes outsagda fråga.
FRÄLSNING
Första gängen jag såg Baba Churanji Lal satt han baktill på min fars
motorcykel. Han satt där orörlig som en staty utan att andas – ögonen fyllda av
ett hav av smärta, läpparna utan en skälvning, ögonlocken utan en ryckning.
Orörlig som en död fortsatte han att sitta så också när motorn slagits av. Min
far tog hans hand och ledde honom över vägen till träplanket utanför Rashids
affär. Sen följde ett kort samtal mellan Rashid och min far, och från och nu
var Baba Churanji Lal en boende på Temple Road.
Far talade aldrig om för oss
vem Baba var, varifrån han kom eller varför han kommit hit. Och att fråga Far
om någonting som han inte ville att vi skulle veta var fullständigt otänkbart.
I vårt hus ansågs visserligen Allah som den högste, men det var Fars ord som
ytterst gällde.
Vi visste inte ens
främlingens namn. Men ryktet hade sagt att han kom från Indien och han gått
igenom en hel del svåra upplevelser. Trots att han bara var omkring fyrtio år
hade folk ändå börjat kalla honom Baba Churanji Lal. På den tiden färdades
massor av folk i alla väderstreck och riktningar. Och de som kom hem till oss
berättade om tåg fullastade med lik; tåg som sikherna på andra sidan gränsen
dagligen sände iväg till stationen Lahore. Då och då hände det att en levande
själ vaknade upp bland dessa högar av lik. Och att döma av de grymheter som
dessa levande döda beskrev, verkade det som om Kali’s anhängare i framtiden
endast skulle kunna färga sina kläder röda i Gunga och Jumna. Men ingen pilgrim
skulle någonsin kunna rena sig till
kropp och själ i dessa floders blodiga vatten. Det var mot bakgrunden av sådana
händelser som Baba Churanji Lal’s inflyttning i Rashids affär inte väckte någon
större uppmärksamhet.
Den första kvällen efter
hans ankomst fick vi ändå vårt livs chock. Hela dagen hade Baba Churanji Lal
suttit orörlig utanför Rashids affär. Men när skymningen föll och den bleka
glödlampan i Mheedes Teashop började sprida sin ynklig utmaning mot det
överväldigande mörkret, då kändes det plötsligt som om tusentals torterade
själar ur helvetet samfällt börjat yla och vrå1a bakom dörrarna till Rashids
affär. Glaset med vatten föll ur min mors hand, och mormors armar kramade
plötsligt min kropp. Därefter hördes en röst förbanna världen i timmar, alla
dess invånare, mödrar, systrar och döttrar, på ett språk som ingen anständig
människa någonsin skulle kanna hitta ord för i ett lexikon; ändå förstod varje
man, kvinna och barn exakt vad dessa ord betydde.
REGNBÅGEN
Utanför var det så kolmörkt att till och
med katterna måste ha längtat efter litet månsken.
När hon låg där på sin säng förde hon sina
två handflator nära sitt ansikte och försökte se dem, men hon såg ingenting;
inte förrän de kom så nära att hon kunde känna värmen från dem mot sina kinder.
Sedan rörde hon lätt vid en arm med den andras fingrar och drog dem långsamt
fram och tillbaka. Heta vågor gick rakt igenom hela hennes kropp, och när hon
kände sig blyg gömde hon ansiktet bakom båda sina händer – skulle han röra vid
mig på samma sätt? Plötsligt, generad, såg hon sig omkring i rummet för att se
om någon iakttog henne. Sedan brast hon ut i skratt över sin egen förlägenhet.
Hon var alldeles ensam i rummet, och även om någon annan varit där vad hade
denna någon sett i det här mörkret! Om igen omslöt henne vågorna. Och efter
blotta tanken på hans närhet blev hela hennes varelse rusig; varje fiber i
hennes kropp värkte.
I det tillståndet av berusning såg hon
violer vaja vid flodstranden. Närhelst en stark vind skulle angripa dem lade de
sig ned på marken, och sedan vinden förbrukat sin styrka lyfte de sina huvuden
och, efter ett ögonblicks paus som för att se om ett nytt anfall var på väg,
och så återtog de sin dans. Jag skulle också vilja vara som dem! Hon sade till
sig själv. Om han någonsin visar humör skulle jag bli som en viol och låta stormen
blåsa över, och när han lugnat sig, skulle jag, liksom blommorna, mojna hans
hjärta. Plötsligt fick hon lust att rusa ut och lägga sig bland violerna när
det kom ett blixtnedslag och hon vaknade upp ur drömmarna. Hon började räkna
för att bestämma hur långt bort åskan var. När det inte kom något dunder kände
hon sig lättad över att de där molnen inte var farliga.
[i] En tonga är en två hjulig hästvagntaxi
som tidigare användes mycket
i
Indien och Pakistan. I storstäder har motorcykelrikshaw tagit
över denna funktion.
[ii] Bibi Ji är ett sätt att tilltala en
obekant kvinna eller en kvinna av
högre klass.
[iii] Burqa är en ytterdräkt som täcker kroppen
och ansiktet och som
bärs av kvinnor i flera muslimska länder.
[iv] Khalifa är ett arabiskt ord som betyder Kalif. På Urdu betyder det
också frisör eftersom människor böjer sina
huvuden för honom
också. Frisörer i Pakistan utför vid sidan om
sina normala arbeten
också
omskärelser.
[v] Baboo Ji är ett tilltal man använder till någon som är klädd i
västerländska
kläder och/eller tillhör överklassen.
[vi] Det är en mycket omtyckt frukost i norra
Indien och Pakistan.