Reflektion

 

Sain Sucha

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

NOVELLER

 

Vudya Kitaban Förlag

 

 


 

 

 

 

 

 

Innehåll

 

 

SPÖKET                                                                      7

UTAN…                                                                      13

GRYM                                                                          19

(O) SEDLIGHET                                                          29

TÖRSTIGA LÄPPAR                                                  37

VÅT                                                                             43

KHALIF SHAFIQ                                                        51

DAMM                                                                         61

STOLEN                                                                      69

HÄGRING                                                                   77

HEDER                                                                         87

ETT PAR SVARTA SKOR                                          89

RÄDSLAN                                                                   93

FRÄLSNING                                                               99

REGNBÅGEN                                                             113


SPÖKET

 

 

Stormen startade alltid i Anjums mage. Sedan stannade den upp i hennes bröst efter det att den åstadkommit kon­vulsioner i hela hennes kropp, ett stort leende blommade i hennes ansikte och till slut kom blåsten ut ur hennes mun som ett skrockande skratt. Det var hennes segerskrik!

Även den här dagen skulle hon besegra Snabbis de sista tio meterna av loppet.

När tävlingen började ledde alltid Snabbis loppet. Snabbis var utan tvekan snabb, och så Anjum som var en av de tävlande som, istället för att leda i början av loppet, valde att bli först i slutspurten. Det var därför hon, när startpistolen avfyrades, föredrog att ställa sig på andra plats; ungefär tre meter bakom Snabbis. När de nått halvvägs skulle hon böja sig ned och justera sin balans på skidorna och börja kapa in på avståndet till Snabbis. Strax efter halvvägs låg det svåraste avsnittet av sluttningen – först en liten kulle och sedan en skarp kurva till höger. Det var hennes bästa stycke! Hon visste att eftersom Snabbis vägde så litet så skulle hon ha svårt att återfå hastigheten på snön när de passerat den lilla kullen. Efter kurvan, varje gång Snabbis tittade till höger såg hon den spöklika Anjum närma sig. Då försökte Snabbis accelerera genom att använda sina stavar och det var hennes stora miss. För att kunna slå marken med hennes stavar måste hon resa på sig och utsätta sig för mer luftmotstånd, och det var inte bra. Därefter kunde Snabbis göra vad som helst, men hon förlorade alltid.

 

 

 

UTAN...

 

Hakim Sahib’s strålande ansikte reflekterade mer av skenet från den nedgående solen än hans innersta känslor. Han såg sig omkring på sitt vanliga arroganta sätt och skänkte ett leende till alla dem som möjligen iakttog honom; sedan började hans fingrar, helt omedvetet, föra hans radband baklänges. Det tilltagande mörkret på muren tvärs över vägen hade varnat honom om den vikande dagens avgång och den smygande nattens ankomst.

Ur ögonvrån såg han på den gamle mannen vars ankomst hade skakat hans värld upp och ned.

Trots sin mörka hudfärg, kolsvarta hår och kortvuxen­het, hade Hakim Fazal-Ullah-Khan, sedan han anlagt sin examen i Greko-Indisk medicin och flyttat från en stor stad till en liten ort, tillskrivit sin härkomst till de ridande rövarna från norr som i urhundraden brukat komma ner från bergen för att våldta hans land och gamla mormödrar. Detta hade han hävdat i trettiosex år. Det var anmärk­ningsvärt att ju mer han talade med sina patienter om de gräsligheter som hans förmodade förfäder begått, desto mer berömmelse fick han som standardbärare för de män som aldrig lämnade någon orörd. Hade hans namns flagga bara vajat på den resta berömmelsestången utanför hans hus skulle den ha svajat på ett imponerande sätt, men det som hände inuti huset var den ganska slak. Enligt Hakim Sahib, hade Allah gett honom allting men Eros hade lurat honom. Det kunde inte vara någon tvekan om hans maskulinitet när det gällde hans mentala anlag; men bara han, Roshan Begum och hans andra hustrur visste, att efter några häftiga dueller under hans tidiga äktenskap hade hans kropp anpassat sig till ett liv där det aldrig reste sig till de höjder som själen ville. Det är tydligt, att om det blev en konflikt mellan kropp och hjärna, så skulle hjärnan hos en skicklig person alltid vinna – vilket betyder att hans beröm kanske inte skulle nå de nivåer han önskade inne i sitt hus, men det måste stå högt för människorna där ute på gatorna! Vidare, vilken förödmjukelse det var mot hans medicinska kompetens att alla de recept som hade hjälpt så många andra att stolt lyfta sina huvuden, de var, det enea efter det andra, helt värdelösa gentemot hans egen kollaps.

 

 

 

GRYM

                                                                                                                 

Jag visste inte om han även hade en färggrann person­lighet, men han hade definitivt klätt sig färggrant hans mörkblå kostym hade sällskap av en grön slips, röd skjorta och vita loafers; en briljant gul näsduk glödde mot mig från hans bröstficka. Rökt glas i hans glasögon, tjocka mörkblonda ögonbryn och gyllene hår tillsammans med hans nästan rosa hy lade till två nyanser till regnbågens sju.

Jag ville så gärna kalla honom Herr Regnbåge, men efter en ordentligt bedömning av hans storlek lät jag tystnaden övervinna min nyfikenhet. Han såg ut som en ‘gladis’ varje gång damen på scenen, tyngd av etiketts regler, använde en ‘mjukis’ i stället för ett riktig passande ord, och han förklarade ordets betydelse med hjälp av ett hjärtligt skratt. Star Hotel i Sollentuna var dessa dagar värd för en konferens för fågelvänner som hade samlats för att diskutera ”Papegojor och Människor”. Den dagen deltog vi i ”Sydamerikanska papegojors sexliv.” Plötslig kom jag på att han inte försökte överträffa någon regnbåge, utan hade bestämt sig för att utmana Macaw-papegojan från Sydamerika. 

Vid programmets slut satte vi oss alla ner för kaffe. Jag hade varit så hypnotiserad av hans personlighet att jag missade de värdefulla ord som vi mottog från scenen vid slutet av  föredraget. Därför, när han plötslig tilltalade mig blev jag överrumplad.

”Damen förväxlade Aran från Brasilien med en annan sorts Macaw-papegojor!”

”Hur kan det vara möjligt? ”

Jag visade min nyfikenhet utan att ha en aning om dessa möjligheter.

”En Aras mun-mot-munlek med sin hona är mycket mjuk och varsam, medan den typ av halsbrytande övning­ar vår lärde föreläsare nämnde, förekommer uteslutande hos papegojor från Ecuador,” svarade han med stark indignation.

Jag var ute på djupt vatten, därför att mina kunskaper om familjen psittaci medlemmar var begränsat till det enkla faktum att om de hade ett fritt val skulle de hellre flyga sin kos  i stället för att sitta i en bur av mänsklig kärlek, och att de lärde sig tala på kortare tid om de fick spansk peppar strax före en intensiv språkkurs, och hur lika dem, människorna som når maktens boningar är, inte minst i konsten att härma.

 

 

(o) SEDLIGHET

 

Rohi ville gå fram till spegeln och s1å sig själv två gånger i ansiktet – hur många gånger hade hon lovat sig själv att inte lägga glasögonen på handfatet. Hon torkade ansiktet med handduken och böjde sig ned för att ta upp sina glasögon. En av bågarna och den krossade högra linsen blev kvar på golvet. Rohi slöt sina ögon och bestämde sig efter ett djupt andetag för att försöka klara sig utan glasögon till lördag. Trots att hennes ögon inte var våta längre såg hon allt som i en dimma, och hon visste att dimman skulle vara kvar tills hon fick nya glasögona. Vilket skulle innebära nya utgifter, mer pengar och hur få fatt på dem.

Tongaförarens[i] ord ekade i hennes öron. Bara i förrgår hade han sagt, "Bibi Ji[ii], det är snart slut på månaden, vi behöver åtminstone tre last på fredag." Rohi tog några steg och kikade ut genom fönstret. Genom bladen av pipalträdet såg hon en svag kontur av hästen och vagnen. Rehmet var punktlig som vanligt. Snabbt hällde hon upp ett glas kallt vatten från flaskan i kylskåpet och tänkte sedan på veckans utgifter medan hon borstade håret – hyran, avgiften till högskolan, pengar för nya glasögon, provision till Rehmet och pengar för bränslet till hennes kropps maskin. När hon borstat sitt hår tog hon på sig sin burqa[iii] som ännu mer reducerade hennes synfält.  Men Rohi var inte orolig – i hennes yrke skedde affärerna på mycket nära håll och ofta kändes det bättre att få hårda fakta i mörkret än se verkligheten i ljusa dagen!

Rehmet harklade sig när han såg henne komma ned och klappade hästen för att göra den klar. Hästen kunde den där särskilda hostningen och neg för att visa att han var redo, lyfte på huvudet och stod färdig.

Rohi steg in i tongan utan att yttra ett ord, tog plats i baksätet, kastade en snabb blick på Rehmet och log. Rehmet besvarade hennes leende och blinkade till henne för att visa att han uppskattade hennes utseende.

Tongan började rulla mot den del av staden där främlingar sökte andra främlingar för bara kortvariga intima och kärleksfulla möten genom kämpalekar av köpt glädje; där andlöst, svettiga kroppar brottades med var­andra till prassel av sedlar.

 

 

TÖRSTIGA LÄPPAR

 

Herr Adam började bli trött – både kroppsligen och andligen.

Han hade nu legat på knä en bra stund, men inga ord kom till hans läppar. Han visste att de fanns där – de måste finnas där i hans inre som abstrakta begrepp – men fort­farande vägrade dessa idéer att ta form och förvandlas till meningsfulla, igenkännbara ord.

Han var inte ute efter att formulera något märkvärdigt – han ville bara be en bön.

Han hade läst i tidningarna och sett på TV hur de allierades styrkor fullgjort mer än åtta tusen uppdrag under krigets första sju dagar. Bomberna hade fullkomligen vräkt ner över den stad där diktatorn tagit skydd i sitt hög­kvarter.

Inte så att han var någon större begåvning på siffror. Men han kunde lägga ihop två och två. Och med papper och penna i handen, utan miniräknare, hade han summerat ihop att de två tusen krigsplanens samfällda aktion – under en veckas tid med åtskilliga räder om dagen – helt enkelt betydde en helvetes massa bomber över den stad som utdömts till måltavla för de förenta nationernas samlade vrede.

Han ville inte kalla sig själv en icke-troende. Å andra sidan kunde han inte räkna sig till de troende. Det var bara så att under det halvsekel han tillbringat på planeten jorden, så hade han inte ens sett skuggan av den nåd och alltomfattande kärlek som han hade hört så mycket om i sin ungdom; lika lite hade han märkt något tecken på den store Herdens beskyddande hand över flocken när katastroferna drabbade och slog de fattiga till marken. Ändå kunde han minnas alla profetiska röster som med en sådan stor inlevelse talat om den Högste.

Det var inte så att han inte sökte. Det gjorde han verkligen; fast han inte längre var så säker på vad han sökte. Han hade läst en hel del böcker om den Högste, vars absoluta Väsen sades ligga bakom tingens yttersta grund. Och han hade inte på något sätt begränsat sitt sökande. Vitt och brett hade han sökt – i heliga skrifter från både öst och väst, ja han hade till och med läst de heliga urkunder som tillskrevs Amerikas vilda indianer och Afrikas kannibaler.

Och nu, när han ville be kände han sig bara löjlig.

 

 

VÅT

 

Hon tittade på vinet som var kvar i glaset, och insåg också att hon hade blivit våt.

”Ännu en knöl”, hade hon tänkt. ”Hur kunde han...!, Hur kunde han göra så här mot mig?” Försiktigt tog hon några steg mot bakre delen av rummet. Bort ur hans åsyn; förhoppningsvis, bort från hans räckvidd. ”Genom denna tjocka vägg av cigarrettrök borde han inte kunna kasta sitt charmnät över mig”, sade hon sig. Någon vänlig själ erbjöd henne nedkylt, nyss upphällt vin. Omedveten om filantropens identitet tog hon tag i glaset med det sprudlande vattnet av druvor. Imman hade lagt en hinna mellan hennes ögon och den pärlande drycken.

Innan hon satte läpparna mot glaset stack hon långsamt ut tungan och kände på dess tunna kant. Hennes näsborrar uppfångade aromen av den bubblande champagnen. Hon undrade om hans tänder skulle kännas på det sättet, eller om hans andedräkt hade samma fruktiga arom. Ömt sög hon i sig vätskan. ”Nej, nej! Ingens läppar kan ha den här salta, sötaktiga smaken”, tänkte hon, och lät ett generöst leende manifestera sig på ansiktet medan hon drömde.

”Alltid lika glad?”

Hon befallde leendet att försvinna från ansiktet, drog ner en skyddande mask av snabbt framkallad  intellektual­ism, kisade något och halvmorrade med huvudet lite på sned: ”Än se’n då?”

Han studerade hennes ställning en kort stund och anmärkte, ”Nej, det är du inte. Du var det.”

”Vad är jag inte, och vad var jag?” frågade hon.

”Glad!”

Hon slöt ögonen för att meditera på hans kryptiska påstående.

”Hör nu herren!” tilltalade hon honom, utan att öppna ögonen, medan hon mjukade upp morrningen till ett behagligare tonläge. ”Vad jag känner är ...”

”Känner du riktig kry?” en kvinnoröst frågade henne.

Hon öppnade ögonen. Han var inte där längre. Istället betraktades hon av tämligen road Barbro.

”Vart gick han?”

”Vem?”

”Den där typen som pratade med mig.”

”Det var ingen som pratade med dig. Du pratade med någon som inte var här”, rättade henne Barbro.

”Är det sant?” ett pärlband av fnitter tillrade från henne. Hon höjde axlarna och tillade, ”Ja, då är det bäst att jag tar reda på var han är.” Därmed rörde hon sig bort från Barbro.

”Riktiga knölar!” Hon förbannade dem allihop. ”Aldrig där när det är dags att vara där.”

 

 

KHALIFA SHAFIQ

 

Trettio år var en lång tid, men ändå var jag säker på att trots alla förändringar så skulle Khalifa[iv] Shafiq se likadan ut som han alltid hade gjort – hur kunde han förändras! Ända sedan jag öppnat mina ögon och börjat känna igen människor så hade ett ansikte lämnat ett bestående intryck i mitt minne och det var Khalifas.

Den dagen satt alla människor i en ring på vår veranda. Sedan jag fått ett glas med grön, sötsur dryck satt min far på golvet och höll mig tryggt i famnen. Khalifa Shafiq hade en öppen rakkniv i sin högra hand, och, i det ögon­blicket, vad han än hade i sin vänstra hand så är jag säker på att han bara motsträvigt skulle hålla det idag! Han såg på mig, ett leende bröt fram i hans ansikte, rakkniven blixtrade, en plötslig smärta exploderade mellan mina lår och plötsligt sade alla, ”gratulerar, gratulerar!” I just det ögonblicket blev Khalifa Shafiqs ansikte en oförglömlig del av mitt minne.

I samma ögonblick han såg mig återuppstod samma leende i hans ansikte, jag snubblade litet, och hörde honom sedan förklara, ”Är det du Baboo[v] Ji? Har de erbjudit dig presidentposten?”

”Landets president?”

”Varför inte? Du bor utomlands, dricker antagligen litet, tydligen talar du flera främmande spårk; vad kunde saknas? Ett rekommendationsbrev! Ett sådant kunde du förvara någonstans och sedan bara komma hit och ta plats i Stolen.”

”Ett rekommendationsbrev räcker inte...att sitta i Stolen kräver många andra förmågor.”

 ”Vad säger ni herrn?” sade en åldrad man som satt på huk på träplattformen. ”Vem som än skriver ett rekom­mendationsbrev kommer att förse dig med detaljerade instruktioner, skrivna med permanent bläck, hur du skall använda Stolen. Dessutom skulle brevet åtföljas av ett antal duktiga rådgivare och guider tillsammans med ett antal aids-program. Ditt arbete skulle bara bestå i att följa instruktionerna på baksidan av rekommendationsbrevet.”

Innan jag hann svara avbröt Khalifa Shafiq, ”Baba Ji, låt Baboo känna stämningen här innan han bestämmer sig för om han vill sitta i solen eller i skuggan.”

 

 

DAMM

 

Det var omkring klockan tre på natten. Den ädelmodiga solen spred sin behagliga värme över dalgångarna som öppnade sina våta och grönskande famnar för att ta emot de ljuvliga strålarna. I går hade det regnat hela dagen. Det var därför vi hade bestämt oss för att påbörja vår resa först sedan himlen hade släppt ifrån sig alla sina tårar och kände sig lättad. Sanningen är att i Norge är skillnaden mellan dag och natt inte särskilt väl markerad under hög­sommaren. Omkring Oslo drar sig solen undan bara för en kort tid ungefär klockan elva på kvällen och återvänder efter en tupplur på fyrtio lurar eller så till sin himmelska plats för att glo på det här fönstret på jorden som en besatt älskare. Antagligen, efter att ha skakat av sig sin tjocka vinterfilt var bördan av bara två eller tre timmars mörker ganska arbetsam.

Vi var på väg från Oslo mot Dramnen.

Saeed’s broder Rafiq hade get oss en inbjudan bara några dagar tidigare – Om vi kände för det, skulle han, efter våra nattliga övningar i intellektuell brottning, arran­gera en gryningsfrukost med halva, puri och kikärtcurry[vi]. Jag är inte övertygad om hur seriös han var med sin inbjudan, men den iver med vilken vi accepterade in­bjudan övertygade honom om att vi tog den seriöst. Egentligen hade Istaqlal-ud-DinYad Sahib i natt föreslagit att det skulle räcka med bara halva och puri, och med tanke på att det inte var så mycket damm i Norge så var det inte stor idé att göra kikärtcurry eftersom det aldrig skulle smaka likadant som på Pakistans buss eller lastbils­terminaler. Men jag hade omedelbart gått emot förslaget eftersom hans vistelse i Skandinavien begränsade sig till två dagar medan jag hade bott här i trettio år; sålunda, vilken betydelse kikärtcurry än kunde ha för andra människor så var det detsamma som manna för mig.

 

 

STOLEN

 

Dörren öppnades på glänt när jag ringde på dörrklockan en andra gång. Till att börja med var hennes ögon bara nyfikna, men sedan hon lyssnat på mina ord övergick nyfikenheten i förvåning, sedan tvivel och till slut spontan glädje på ett sådant sätt som om en besvärad, plågad hustru just fått ett meddelande om att hennes man dött och att den avlidne inte bara lämnat en stor livförsäkring efter sig utan också rekommenderat sin sekreterares personliga tjänster.

”Är det sant?”

”Ja,” blev mitt korta svar.

Litet glädje sipprade ut från hennes ögon och efter att ha skänkt en svag rodnad till hennes kinder spred sig glädjen också till hennes mun. Sedan öppnade hon sina rosa kronblad och visade mig en uppsättning av gnistrande vita pärlor.

”Du är Jamila’s ....” Efter att känt igen mig sade hon det, och då vi hörde en mans röst, ”Vem är det?”

”Han, han är här,” sade hon och gick in.

Det tog en liten stund innan en äldre man med tre pennor i skjortfickan och fyra tänder i sin mun kom emot mig ganska entusiastiskt.

”Ser man på, vi visste att ni skulle komma en vacker dag.”

”Jag ber om ursäkt om ni har fått vänta,” sade jag och försökte lägga till några värmande ord innan hans entusiasm svalnade eftersom han hade fått vänta.

”Det spelar ingen roll, min son, det spelar inte alls någon roll. Jag visste att den dagen inte var långt borta när det skulle ringa också i vårt hus. Men varför står ni där, kom in!” Han öppnade dörren och bjöd mig stiga in.

Jag steg in på gårdsplanen. Det var fortfarande några vattenfläckar på det nytvättade golvet. Det stod ett par jasminbuskar i ett hörn och de fyllde atmosfären med sin doft. Jag tänkte ställa väskan på golvet när den gamle mannen sade, ”Det är bäst att ni går rakt in.”

”Dotter! Visa honom vägen till stora rummet. Jag kommer snart”.

Utan att säga något drog hon med mig med sitt leende. Jag gick över gården och följde henne till rummet.

 

 

HÄGRING

 

Under sommarledigheten var parken vid Norr Mälarstrand vårt favorittillhåll. Vi kunde sitta eller ligga där i timmar och titta på stadshuset tvärs över sjön. På det avståndet var det inte så mycket äventyr i byggnaden; men dess om­givning av grått vatten var en perfekt bakgrund till svärmen av bara och varma bröst på den gröna gräsmattan, exponerade för den värmande solen av hundratals lokala och turistflickor, för vindens lugna massage och för en nyans av brunt av solens strålknippen.

Allt detta erbjöd en sådan himmelsk atmosfär att närhelst Haji Sahib besökte Sverige så ville han locka oss med dit ganska tidigt: "Pojkar, vi bör vara där tidigt för att dra fördel av morgonens dagg och grönskan som är så välgörande för oss. Senare är här alltid en massa främm­ande, motbjudande människor vilka inte känns bra att se. Med motbjudande menade han de där långa atletiska svenskarna som glatt satt tillsammans med sina flick­vänner eller fruar, men som verkade som vassa taggar i vägen för alla andra män på smygjakt. Om det här hade varit på den store hövdingens tid skulle han ha skickat iväg alla dessa unga män till något heligt krig, och efter att tillfälligt ha ställt in bröllopsceremonin, förklarat Rålambshovsparken som sitt harem. Men det här svenska samhället hade kommit långt från den sexuella hungern där bara skymten av en åtrådd kvinna bakom en gardin ansågs så vulkaniskt upphetsande att åskådaren inte hade annat val än att rusa hem och frigöra sin lava! Här, när man accepterade det grundläggande påståendet att; Det är mitt hjärta, min kropp och därför mitt val, var bara den en attraktiv partner som accepterades både i själ och hjärta. Å andra sidan, i Haji Sahib's land berättade man uppdiktade historier om en given himmel och ett antal lagar som legitimerade legala våldtäkter av otaliga lydiga, skygga flickor av fullständiga främlingar under bröllopsnatten.

Själv höll Haji benhårt på att han inte kom till parken för att mätta sina ögon, men för att lugna sitt hjärta – de rundade, skälvande paren av bröst påminde honom om marmorkupolen i Taj Mahal. Medan vi alltid misstänkte att han satt där med ögonen slutna för att fantisera om alla de vackra kvinnor som skulle tilldelas honom i paradiset eftersom han hade avstått från de här njutningarna på jorden.

 

 

HEDER*

 

Den gamla damen var omkring femtio år gammal; men hon var så mager så det verkade som om hunger, under flera decennier, hade ätit henne inifrån. Hennes överkropp var täckt med ett fläckigt, en gång vitt, lakan; medan underkroppen bar på en ganska sliten och trasig, grön kort omlottkjol på vilken man fortfarande kunde se fläckar av intorkat brunrött blod då och då. Medan hon drev omkring stannade hon plötsligt upp när hon såg en hög med fruktskal framför Riksbankens kontor. Efter att ha tvekat några ögonblick gick hon rakt fram till högen och började söka igenom den. När hon hastigt böjde sig ned på det sättet blottades hennes rumpa helt.

En indignerad passerande sade,”Vad är det för fel på Dig, kvinna, skäms Du inte? Har Du inte två rupees till nål och tråd för att åtminstone reparera Din kjol?”

”Jag hade det, herrn! Men för att minska landets bördor donerade jag dem till vår regering till deras ’Betala skulderna, rädda landet’ projekt.”

”Det var ju snällt, men du skulle ha sett till Din heder först.”

”Vadå sett till? Jag har inte något att se till i hela världen! Hela dagarna vandrar jag genom kvarter med pampiga villor och känner mig hänförd. Jag har också hört att våra rika har köpt fina villor utomlands för vår uppskattning. En promenad genom Kebab Torget fyller helt mitt dagliga behov av aromatiska dofter. Om ni bara visste hur alla dessa vackra kläder längtar efter att få vidröra min kropp när jag vandrar genom Anarkali Basar! Och att vila en halvtimme utanför den grönskande Jinnah Garden och dess ymniga vegetation fyller mina ögon med välgörande grönska. Dessutom, varför skulle jag, som har två ubåtar, dussintals krigsfartyg, flera hundra jetplan, tusental stridsvagnar och mer än en halv miljon välbyggda soldater för att försvara mig, jag bry mig om att min heder smutsades?”

 

 

ETT PAR SVARTA SKOR

 

Torsdag, 17 November, 1994.

Kl. 0910

Birger Jarlsgatan X Kungstensgatan

 

Det blixtrande blå skenet fångade min blick först. Det är en ambulans eller en polisbil! tänkte jag medan jag svängde taxin in på Rådmansgatan för att hämta min passagerare vid Hotel Birger Jarl. Ändå, fortsatte någon­ting att oroa mig – allt för många blinkande ljus hade etsats fast på mina näthinnor.

Jag fann ingen väntande passagerare utanför hotellet. Jag väntade, en kortare stund än det som är brukligt, och fortsatte därefter ner till Kungstensgatan, mot de blixtrande lamporna. Jag såg tre polismän, två polisbilar och en ambulans när jag nalkades platsen på vilken ett fåtal åskådare hade samlats och tittade på ett par bårar på marken. När jag kom närmare tittade jag åter på polis­männen och ambulanspersonalen; de gjorde ingenting. De bara stod där och stirrade blankt ut i intet – som om de inte vore där! Hypnotiserad av havet av blinkande lampor, paralyserade tjänstemän och den bedövade samlingen av åskådare, körde jag in på Birger Jarlsgatan och stannade bakom en SL-buss som blockerade vägen.

Då såg jag cykeln och en liten attachéväska som låg som övergiven på trottoaren, den snedparkerade lilla gröna bilen och den stora bussen några meter längre bort. Bussens blinkande varningslampor var påslagna. Där, mellan två polisbilar, ambulansen, cykeln, den gröna bilen och bussen, låg orsaken till varför allt hade stått så stilla. Det var nu inget någon längre kunde göra något åt! Den ena båren var tom men på den andra täckte en ljusbrun filt något som oåterkalleligt refererade till döden, som vittnade om denna från ett ”Jag är” som blivit till ett ”Han var”. Han var utan tvekan död tänkte jag, trots att nästan hela hans kropp var täckt av filten – förutom ett par svarta skor, som pekade rakt uppåt. Intill andra sidan av båren, där huvudet fanns, syntes bara ett röd pöl på asfalten och några centimeter längre bort låg en liten vit och skär massa som jag först trodde var spyor, men sen förstod, var hjärnsubstans med fläckar av blod.

 

 

RÄDSLAN

 

Det var inte deras ögon som var lika utan pupillerna i deras ögon, pupiller som under starka känslor eller akut fara alltid reducerades till nästan en prick.

Det första paret ögon tillhörde en flicka som höll en flagga i den ena handen och en tidning i den andra, och för att fira det lyckade atombombsprovet skrek hon av glädje inför en förmodad seger, de andra ögonen var Sewadas.

Mitt första möte med Sewada ägde rum på ett kulturevenemang. Bara några dagar tidigare hade hon kommit till Sverige med en grupp japanska studenter, och under kvällsprogrammet demonstrerade hon hur man lagar till och serverar té. Det japanska téet dricks nästan kallt, men lågorna från Sewadas leende hade tänt känslorna hos mig, och nu pyrde de där långsamt. När formaliteterna var undanstökade bröt sällskapet upp i små grupper och startade småprat. Genom att skickligt manövrera mina fötter och genom att använda min vänstra skuldra för att fösa ut opponenter tog jag mig fram till källan för min hjärtklappning och tog sedan plats bredvid henne. Där uppstod ett samtal i den variant av engelska som britterna ofta tycker är svår att förstå, men genom den fria tolkningen från talarens stämma kopplad till lyssnarnas livliga fantasi  var det helt begripligt för människor från andra delar av världen. Sewada instruerade en dam om betydelse av att hälla upp té  på rätt sätt. Eftersom alla L saknades i hennes tal hade lyssnaren, trots att man utvidgade sin fantasi, enormt svårt att förstå vad hon menade. Jag tog fördel av situationen och efter att ha fyllt tomrummen efter alla L så förklarade jag innehållet för damen.

”Hur kommer det sig att Du förstår min engelska?”

”Min karatelärare hjälpte mig!”

”Va?”

”Han brukade tala samma sorts engelska som Du.”

Något av hennes leende spillde över från hennes ögon och spred sig över hennes ansikte, men hon förblev tyst.

”Men efter sex månader talade han engelska bra,” tillade jag.

”Och vem var hans lärare?”

”Jag!”

Ljuset i hennes ögon intensifierades en sekund, men hon sade inget mer.

”Varför ber Du inte honom om hjälp!” Den änglalika damen gav ord för min hemliga önskan och jag välsignade henne tusen gånger om.

Sewada såg på mig igen. Nu fanns det också en fråga tillsammans med ljuset i hennes ögon.

”Hemskt gärna!” svarade jag på hennes outsagda fråga.

 

 

FRÄLSNING

 

Första gängen jag såg Baba Churanji Lal satt han baktill på min fars motorcykel. Han satt där orörlig som en staty utan att andas – ögonen fyllda av ett hav av smärta, läpparna utan en skälvning, ögonlocken utan en ryckning. Orörlig som en död fortsatte han att sitta så också när motorn slagits av. Min far tog hans hand och ledde honom över vägen till träplanket utanför Rashids affär. Sen följde ett kort samtal mellan Rashid och min far, och från och nu var Baba Churanji Lal en boende på Temple Road.

Far talade aldrig om för oss vem Baba var, varifrån han kom eller varför han kommit hit. Och att fråga Far om någonting som han inte ville att vi skulle veta var fullständigt otänkbart. I vårt hus ansågs visserligen Allah som den högste, men det var Fars ord som ytterst gällde.

Vi visste inte ens främlingens namn. Men ryktet hade sagt att han kom från Indien och han gått igenom en hel del svåra upplevelser. Trots att han bara var omkring fyrtio år hade folk ändå börjat kalla honom Baba Churanji Lal. På den tiden färdades massor av folk i alla väderstreck och riktningar. Och de som kom hem till oss berättade om tåg fullastade med lik; tåg som sikherna på andra sidan gränsen dagligen sände iväg till stationen Lahore. Då och då hände det att en levande själ vaknade upp bland dessa högar av lik. Och att döma av de grymheter som dessa levande döda beskrev, verkade det som om Kali’s anhängare i framtiden endast skulle kunna färga sina kläder röda i Gunga och Jumna. Men ingen pilgrim skulle någonsin kunna  rena sig till kropp och själ i dessa floders blodiga vatten. Det var mot bakgrunden av sådana händelser som Baba Churanji Lal’s inflyttning i Rashids affär inte väckte någon större uppmärksamhet.

Den första kvällen efter hans ankomst fick vi ändå vårt livs chock. Hela dagen hade Baba Churanji Lal suttit orörlig utanför Rashids affär. Men när skymningen föll och den bleka glödlampan i Mheedes Teashop började sprida sin ynklig utmaning mot det överväldigande mörkret, då kändes det plötsligt som om tusentals torterade själar ur helvetet samfällt börjat yla och vrå1a bakom dörrarna till Rashids affär. Glaset med vatten föll ur min mors hand, och mormors armar kramade plötsligt min kropp. Därefter hördes en röst förbanna världen i timmar, alla dess invånare, mödrar, systrar och döttrar, på ett språk som ingen anständig människa någonsin skulle kanna hitta ord för i ett lexikon; ändå förstod varje man, kvinna och barn exakt vad dessa ord betydde.

 

REGNBÅGEN

 

Utanför var det så kolmörkt att till och med katterna måste ha längtat efter litet månsken.

När hon låg där på sin säng förde hon sina två handflator nära sitt ansikte och försökte se dem, men hon såg ingenting; inte förrän de kom så nära att hon kunde känna värmen från dem mot sina kinder. Sedan rörde hon lätt vid en arm med den andras fingrar och drog dem långsamt fram och tillbaka. Heta vågor gick rakt igenom hela hennes kropp, och när hon kände sig blyg gömde hon ansiktet bakom båda sina händer – skulle han röra vid mig på samma sätt? Plötsligt, generad, såg hon sig omkring i rummet för att se om någon iakttog henne. Sedan brast hon ut i skratt över sin egen förlägenhet. Hon var alldeles ensam i rummet, och även om någon annan varit där vad hade denna någon sett i det här mörkret! Om igen omslöt henne vågorna. Och efter blotta tanken på hans närhet blev hela hennes varelse rusig; varje fiber i hennes kropp värkte.

I det tillståndet av berusning såg hon violer vaja vid flodstranden. Närhelst en stark vind skulle angripa dem lade de sig ned på marken, och sedan vinden förbrukat sin styrka lyfte de sina huvuden och, efter ett ögonblicks paus som för att se om ett nytt anfall var på väg, och så återtog de sin dans. Jag skulle också vilja vara som dem! Hon sade till sig själv. Om han någonsin visar humör skulle jag bli som en viol och låta stormen blåsa över, och när han lugnat sig, skulle jag, liksom blommorna, mojna hans hjärta. Plötsligt fick hon lust att rusa ut och lägga sig bland violerna när det kom ett blixtnedslag och hon vaknade upp ur drömmarna. Hon började räkna för att bestämma hur långt bort åskan var. När det inte kom något dunder kände hon sig lättad över att de där molnen inte var farliga.

 

 



[i] En tonga är en två hjulig hästvagntaxi som tidigare användes mycket

 i Indien och Pakistan. I storstäder har motorcykelrikshaw tagit

 över denna funktion.

[ii] Bibi Ji är ett sätt att tilltala en obekant kvinna eller en kvinna av

 högre klass.

[iii] Burqa är en ytterdräkt som täcker kroppen och ansiktet och som

 bärs av kvinnor i flera muslimska länder.

[iv] Khalifa är ett arabiskt ord som betyder Kalif. På Urdu betyder det

 också frisör eftersom människor böjer sina huvuden för honom

 också. Frisörer i Pakistan utför vid sidan om sina normala arbeten

också omskärelser.

[v] Baboo Ji är ett tilltal man använder till någon som är klädd i

västerländska kläder och/eller tillhör överklassen.

[vi] Det är en mycket omtyckt frukost i norra Indien och Pakistan.