EN GOD NYHET

Sanjas telefon ringde.

- Blaise! Var är du?

- Where? Here, frozen; working at Sandhamn in this weather, can you imagine? Thank you for the boots and the socks, they saved me today. But frozen I am!

- Frozen as a mouse?

- As a mouse? A mouse is damned good in keeping itself warm, you should know. A mouse! Generations after generations of mice kept themselves warm without dressing, that's the Goddess and evolution working together. But I keep myself warm, thanks to the Goddess and you! Where are you? Still there? Of course, I'm calling you there. Can you call me back? I'm here. Thanks to the Goddess for a pot of warm tea!

Sanja tittade upp och såg något som liknade snö på takfönstret i sitt tjänsterum men ville inte tro sina ögon. Snö, strax före Kristi Himmelsfärdsdag i Stockholm? Den sköna våren som alla bibliotekariekolleger skvallrat om via e-post medan de önskade henne en underbar vår i Stockholm – vart hade den tagit vägen?

Hon skrev tillbaka, om luften i Stockholms skärgård, denna blandning av skogs- och havsluft som återställer en på två timmar, till skillnad från minst tre i närlands­bygden...  luft som är lika skön året om, även denna  kalla vår, och varför är Stockholms skärgård så fin? Jo, skogen finns ju kvar, den som på västkusten såldes till engels­männen, forslades bort... annars skulle där finnas samma underbara blandning av skog och hav som här i Stockholm. Men får man skriva så till engelsmännen? Javisst, de är ju bara ättlingar till dem som skövlade västkusten och blottade de rosa klipporna. Hör ni mej, Willie i Cambridge, Eric i Ontario, Martha i Anchorage? I love you all! Do you remember the Colloquy, Cambridge 1995? I was not happy that year but it was so nice to meet you, you know so much more about our profession, but now I'm happy, I just want to tell you that good news, I can't write it but I want to Bless you all - and skärgården for ever.

 

 

MÖTET I DET GRÖNA

Länge, länge leve mötet i det gröna! Leve det i våra minnen. Vi behöver att du lever med oss länge, vi vet inte när vi hinner med nästa - om vi någonsin får ett lika strålande väder, om vi har tid, om vi vågar anförtro vår nakenhet åt någon avkrok i denna avfolkade närlandsbygd en annan onsdag eller fredag... Blåsten och snön försvann redan före måndagen, och tisdag natt, under småtimmarna, nalkades ett mäktigt högtryck medan de sov. De visste att de skulle mötas ute i det fria som de älskade att göra, de sov och visste. Under dessa timmar tinade de röda tulpanerna och de sena pingstliljorna, häggen kom i blom, allt som länge legat i startgroparna hann fylla rymden med blom och grönska. Man kunde inte tro sina ögon, men torghandlarna i Skärholmens centrum, genom vilket de ledde cyklarna klockan halv åtta onsdag morgon, bekräftade undret genom att plocka sina rikedomar ur bilarna och ställa fram dem under soltak. De karminröda och djuplila petuniorna hamnade bredvid cerise och ljusrosa flitiga lisor och pelargoner i alla färger som doftade sommarstuga, och nymodigheter i form av klippta atriumträd, ståtliga liljor för utplantering. Där fanns även små änglar i blomkruka, påminnelser om våren och sommaren, dömda att blomma ut och slockna utan ljus vid sjuksängarna, eller dö av torka i solvarma semestertomma förortslägenheter med nerdragna persienner.

 

 

CAFÉ SILVERHÄSTEN

Sanja var på väg till ett av sina jobb. Denna dag började på Akademibokhandeln i stan eftersom hon skulle köpa ett lexikon innan hon fortsatte vidare. Hon steg av tunnelbanan vid Östermalms torg, och fick för sej att hon skulle titta in på gamla Silverhästen vägg i vägg med Filmstaden på Mäster Samuels­gatan. Caféet stängde när Filmstaden flyttade till Hötorget för ett par år sedan, men den glasade gården fanns kvar. Hon brukade så gott som alltid stämma möte där, under en äkta benjaminfikus - det fanns två som mätte ett par-tre meter, en äkta och en i plast. Till den äkta brukade hon offra sin växel, och sedan låna av trädet när hon behövde. Alla styrelsemöten i den gamla ryska föreningen ägde också rum där ändå tills Sanja lämnade den. En ny förening med evenemang minst en gång i veckan hade bildats, medan den som Angelina och hennes man Dosifej bildat i hopp om att få lokal och pengar till Dosifejs musikklubb, existerade lika lite som gamla Silverhästen. Men tänk om en liten bit av Angelinas helgongloria överlevt alla städningar och ägarbyten och fanns kvar? - eller en av alla de slantar som Sanja en gång i tiden brukat stoppa i en jätte­blomurna? Ingången via en glaspassage var inte låst, så Sanja gick in. Hon stannade bredvid den döda benjaminfikusen som ännu inte forslats bort, stoppade  handen mellan urnkanten och de torra rötterna och fick upp en femkrona. Hon tittade upp och såg att spetsen på en lång gren levde, knipsade av en bit - kanske kunde man få skottet att växa? Hon såg en liten glasbit ligga  i den torra fontänen, men rörde den inte. Hon saknade inte caféet, eller saknade det lika lite som en vuxen saknar sin barnkropp.

 

 

PÅ VÄG MOT GONDWANA

"If God will,

we shall fare the darkness as a bliss

towards a life, the dead have wished.."

 

Rabinarayan Dash, "Puskura", i “ A Morning at Pokhran and other Poems”

 

Doktor Horn-Prydz tog sej för pannan. Tystnaden stördes av att hans ryggsäck plötsligt föll med buller och bång i det lilla klädskåpet, så att hans ena rullskridsko trillade ut på golvet och åkte en bit på egen hand.

- Nu när det är konstaterat att det inte går att väcka henne är det ändå bättre att ta livet av henne än att hon begravs levande. Det lär ha hänt, inte i så stor utsträckning som det går historier, men i tider av epidemier när man hade bråttom med begravningarna, då lär det ha hänt någon enstaka gång. Vi vet att vår patient lever enbart därför att våra instrument visar att hon andas och att blodet cirkulerar. Så ligger det till med vår patient. Tro mej, hon skulle själv ge samtycke till denna åtgärd, för vad är detta för ett liv? Se själv, här är hennes medgivande. Var snäll och ta fram Er almanacka, doktor Jaworska. Vecka femtioelva, den trettioförsta martober. Men stirra inte så på mej, kollega, jag sa: vecka femtio­elva, den trettioförsta martober, donerar Alexandra Silvouplueff sina organ till eventuella transplantationer och ber om eutanasi ifall hennes situation skulle bli medicinskt omöjlig. När vi med alla våra åtgärder inte lyckats väcka henne, blir hon föremål för åtgärd. Eutanasi på egen begäran. Vad säger Ni, eutanasi­debatten? Har Ni inte hört talas om eutanasilagen? Här, läs vår instruktion om Ni inte litar på mej. Hail the euthanasia! En miljon tack från de svaga! Nej, nej, doktor Jaworska, hon är inte hjärndöd, det ser Ni ju. Men nog sover hon in i sitt nästa liv i vilket fall som helst. Vi är bara här för att hjälpa henne. Skrid till verket, kollega, stå inte och vela. Minns Ni Hippokrates ed? Har Ni aldrig svurit den, är den avskaffad i Polen? Det är läkarnas Krigsmans erinran, lägg det på minnet, kollega!