MÖTE MED DET

 

FÖRORD

 

Denna bok innehåller sju noveller. Novellerna är skrivna som trialoger: samtal som äger rum mellan berättaren, de personer som är direkt eller indirekt inblandade, och DET.

Vem, eller vad, är DET? Samtidigt som en konversation försiggår mellan två eller flera personer uppstår en mångtydighet. En trialog utvecklas alltid - den hörbara dialogen som äger rum mellan dem som talar direkt med varandra, där ord och meningar uttalas och deras uppenbara, accepterade betydelser utväxlas; och den tysta konversationen som löper parallellt med den hörbara, i vilken var och en försöker begripa samtalets kärna, och där dolda betydelser söks förutom de uppenbara. Det väsen som man för detta tysta samtal med har jag givit identiteten DET.

Med andra ord, DET uppstår alltid när någon invecklad dialog äger rum mellan två eller fler individer, eller när en person håller monolog.

DET kan representera vad som helst - ett abstrakt väsen, en verklig person, en känsla. Det finns två attribut som är grundläggande hos DET - DET ljuger aldrig, och DET är allestädes närvarande. Dock är vi ofta omedvetna om dess närvaro, eller också erkänner vi den inte även om vi känner den.

De sju DET som behandlas i dessa berättelser är – Döden, Längtan, Fruktan, Minnet, Lustan, Han och Livet.

 

Berättelserna är skrivna på fyra olika språk - engelska, punjabi, svenska och urdu. Var och en är skriven i original på respektive språk. Novellerna är, även om de utvecklar sig kring samma tema, inte direkta översättningar av varandra, och om man läser dem parallellt kan man märka avsevärda variationer i de ord och uttryck som använts. Ändå tror jag att en läsare som har något av dessa språk till modersmål skulle acceptera varje berättelse som om den ursprungligen hade skrivits på det språket, så länge han inte blir ombedd att jämföra med de andra tre versionerna.

Varför skriva om samma begrepp på fyra språk? i hela mitt liv har jag varit engagerad i problemet att kommunicera mellan olika språk. Mitt hemspråk är punjabi, min mors modersmål är urdu, mitt litterära språk har i större delen av mitt liv varit engelska och mitt nuvarande nationella språk är svenska. Under de senaste femton åren har jag använt dem alla fyra nästan varje dag, och jag har ofta undrat över hur likvärdiga ord från olika språk, ibland, bär så olika betydelser för åhörarna, och hur fullständigt olika uttryck kan innebära detsamma på olika språk. Denna medvetenhet blev mer markant när jag samöversatte Ahmad Faraz lyrik till svenska, för att bli intensiv när jag tolkade Faiz Ahmad Faiz till engelska och svenska.

Jag insåg, att den största svårigheten med att överföra tankar från urdu till engelska eller svenska inte låg i tankens abstrakta huvudpunkt, utan i anspelningen på temats lokala referensram, om det var nödvändigt för en korrekt uttolkning. Därför måste även översättaren, om författarens intention är att ge en inhemsk atmosfär i sitt verk, följa en rad-för-rad-procedur, där de enskilda orden och uttrycken kräver uppmärksamhet; å andra sidan krävs inte samma metod för de allmängiltiga ämnen som författaren tar upp, och ett återgivande bild-för-bild blir lämpligare.

De sju DET som omnämnts ovan är allmängiltiga ämnen; därför har jag valt att skriva dem som självständiga berättelser för läsare på respektive språk, med förhoppningen att de kan identifiera sig direkt med människorna, atmosfären och känslorna som framställs i dem.

versionerna på engelska, punjabi och urdu är mina egna kompositioner, men jag har fått hjälp med överföringen till svenska genom samarbetet med Görel och Ylva Hildeman: Mestadels    har   vi   varit   vanliga   mot    varandra    i tolkningsarbete; men om några grava oegentligheter förekommer, så beror de på att jag har insisterat, medan damerna har hjort sitt bästa för att förbättra min framställning.

,Jag ser fram emot läsarnas kritik, och tar tacksamt emot alla eventuella kommentarer om boken.

 

Sain Sucha

 

Sollentuna den 30 juni 1988

 


ANDRA SIDAN

 

Den äldre kvinnan var minst nittio. Hon såg bräcklig ut, men hon stödde sig inte särskilt mycket på käppen, och inte heller tycktes hon behöva hjälp från den unga kvinna som följde henne. Hon studerade mig noggrant med sina rynkiga, men klara    ögon och sade: "Det ar en lång resa, tur och retur. När vi kommer dit vill jag att du ska vänta medan jag är borta."

Alla resor var långa vid hennes ålder, och jag hoppades verkligen att det inte var resan hon menade. Sedan ekade orden tur och retur i huvudet på mig; men bara för att vara på den säkra sidan frågade jag.- "Återvänder ni båda två eller bara den en av er ?"