MÖTE MED DET
FÖRORD
Denna
bok innehåller sju noveller. Novellerna är skrivna som trialoger:
samtal som äger rum mellan berättaren, de personer som är direkt eller indirekt
inblandade, och DET.
Vem,
eller vad, är DET? Samtidigt som en konversation försiggår mellan två eller
flera personer uppstår en mångtydighet. En trialog
utvecklas alltid - den hörbara dialogen som äger rum mellan dem som talar
direkt med varandra, där ord och meningar uttalas och deras uppenbara,
accepterade betydelser utväxlas; och den tysta konversationen som löper
parallellt med den hörbara, i vilken var och en försöker begripa samtalets
kärna, och där dolda betydelser söks förutom de uppenbara. Det väsen som man
för detta tysta samtal med har jag givit identiteten DET.
Med andra ord, DET uppstår alltid när någon invecklad dialog
äger rum mellan två eller fler individer, eller när en person håller monolog.
DET
kan representera vad som helst - ett abstrakt väsen, en verklig person, en
känsla. Det finns två attribut som är grundläggande hos DET - DET ljuger
aldrig, och DET är allestädes närvarande. Dock är vi
ofta omedvetna om dess närvaro, eller också erkänner vi den inte även om vi
känner den.
De
sju DET som behandlas i dessa berättelser är – Döden, Längtan, Fruktan, Minnet,
Lustan, Han och Livet.
Berättelserna
är skrivna på fyra olika språk - engelska, punjabi, svenska och urdu. Var och
en är skriven i original på respektive språk. Novellerna är, även om de
utvecklar sig kring samma tema, inte direkta översättningar av varandra, och om
man läser dem parallellt kan man märka avsevärda variationer i de ord och
uttryck som använts. Ändå tror jag att en läsare som har något av dessa språk
till modersmål skulle acceptera varje berättelse som om den ursprungligen hade
skrivits på det språket, så länge han inte blir ombedd att jämföra med de andra
tre versionerna.
Varför
skriva om samma begrepp på fyra språk? i hela mitt liv har jag varit engagerad i problemet att
kommunicera mellan olika språk. Mitt hemspråk är punjabi, min mors modersmål är
urdu, mitt litterära språk har i större delen av mitt liv varit engelska och
mitt nuvarande nationella språk är svenska. Under de senaste femton åren har
jag använt dem alla fyra nästan varje dag, och jag har ofta undrat över hur
likvärdiga ord från olika språk, ibland, bär så olika betydelser för åhörarna,
och hur fullständigt olika uttryck kan innebära detsamma på olika språk. Denna
medvetenhet blev mer markant när jag samöversatte Ahmad Faraz
lyrik till svenska, för att bli intensiv när jag tolkade Faiz
Ahmad Faiz till engelska och svenska.
Jag insåg, att den största svårigheten med att överföra tankar
från urdu till engelska eller svenska inte låg i tankens abstrakta huvudpunkt,
utan i anspelningen på temats lokala referensram, om det var nödvändigt för en
korrekt uttolkning. Därför måste även översättaren, om författarens intention
är att ge en inhemsk atmosfär i sitt verk, följa en rad-för-rad-procedur,
där de enskilda orden och uttrycken kräver uppmärksamhet; å andra sidan krävs
inte samma metod för de allmängiltiga ämnen som författaren tar upp, och ett
återgivande bild-för-bild blir lämpligare.
De sju DET som omnämnts ovan är allmängiltiga ämnen; därför har
jag valt att skriva dem som självständiga berättelser för läsare på respektive
språk, med förhoppningen att de kan identifiera sig direkt med människorna,
atmosfären och känslorna som framställs i dem.
versionerna
på engelska, punjabi och urdu är mina egna kompositioner, men jag har fått
hjälp med överföringen till svenska genom samarbetet med Görel och Ylva Hildeman: Mestadels
har vi varit
vanliga mot varandra
i tolkningsarbete; men om några grava oegentligheter förekommer, så
beror de på att jag har insisterat, medan damerna har hjort sitt bästa för att
förbättra min framställning.
,Jag
ser fram emot läsarnas kritik, och tar tacksamt emot alla eventuella
kommentarer om boken.
Sain
Sucha
Sollentuna
den 30 juni 1988
ANDRA SIDAN
Den
äldre kvinnan var minst nittio. Hon såg bräcklig ut, men hon stödde sig inte
särskilt mycket på käppen, och inte heller tycktes hon behöva hjälp från den
unga kvinna som följde henne. Hon studerade mig noggrant med sina rynkiga, men klara ögon och
sade: "Det ar en lång resa, tur och retur. När vi kommer dit vill jag att
du ska vänta medan jag är borta."
Alla
resor var långa vid hennes ålder, och jag hoppades verkligen att det inte var resan hon menade. Sedan ekade orden tur och retur i huvudet på mig; men bara
för att vara på den säkra sidan frågade jag.-
"Återvänder ni båda två eller bara den en av er ?"